onsdag, 15 september, 2010


Planering fungerar inte alltid, jag jobbar med min kontrollfreaksida (och tröttheten jobbar med) men nyss upptäckte jag att det inte fanns någonting fruktaktigt till maken och mig lite senare i kväll. Då är det en lättnad att bara ha två kvarter till frukten och hurra! – i dag fanns det gröna kärnfria druvor. Förra gången fanns det bara med kärnor, och eftersom maken lärt sig av sin mamma i dunkel barndom att kärnor sätter sig i blindtarmen, så lägger han sina kärnor på tallriken. Den där sorten hade dessutom skal han inte gillade, så en hel del av dom hamnade också på tallriken. På morgonen fick jag först en liten chock – det såg ut som en katthjärna ungefär (som jag föreställer mig en katthjärna alltså). Men nu ska jag väl slippa det. Så då får jag glädja mig åt det och ta mörkret och regnet på köpet.

tar sig långsamt upp till ytan igen efter sovstunden. – ‘Med sovskrynkliga öron’ tror jag det står om Sniff i nån Muminbok. Ungefär så. Och maken säger uppmuntrande att det lät som om jag höll på att dö under sovandet. Bara det är väldigt uppiggande. Fortfarande efter en vaken halvtimme gäspar jag nästan käkarna ur led.
Fast jag är inte döv än, nu har jag utan att vilja det lyssnat ett par dagar, och misstänker att grannarna snett ner, med den ylande hunden, flyttar isär. Åtminstone hörs en mycket upprörd, mycket gäll kvinnoröst tydligt då och då. Det låter inte harmoniskt. Jag tycker det är väldigt jobbigt att höra andra gräla. För all del, en gång spräckte jag en dörrkarm när maken och jag argumenterade, men det var mycket länge sen.

Det där man ska leva i. Här betyder det att jag ska kamma mig och borsta tänderna. Fast det är ju framtid, väldigt nära framtid, men det är ju inte ‘nu’. ‘Nu’ är det tangentbordet och nyss var det läsande av andras morgnar. Hur begränsat är nuet egentligen? Jag tror inte att det passar mig att leva i uppdelade små nu, jag får svårt att få flyt i det hela. För mig hänger tiden ihop. Plötsliga flashbacks kan försätta mig någon helt annanstans. På promenadsträckan t ex. Väldigt många små backar är det, upp och ner, och en av dom får kroppen att minnas när jag var i Farfa (liten ort norr om Rom) och gick uppför en grusbacke på väg till klostret där vi bodde. Här och nu flyter ihop med där och då. Känslan i kroppen kommer starkt tillbaka. En sorts längtan, en bra känsla, fast det är så länge sen och så mycket har hänt emellan. En sorts hopp fast jag är så långt borta på många sätt.