tisdag, 14 september, 2010


är jag med mitt enkla promenerande. Jag traskar på i min egen takt och blir lite lätt svettig. Och det känns lättare nu än när jag startade. Fast i dag mötte jag en ung man som sprang väldigt fort och jag blev lite förvånad att han sprang den korta rundan. En liten stund senare mötte jag honom igen – aha! – väldigt vackert löpsteg hade han, det hann jag uppfatta. Själv springer jag inte, bl a beroende på att kinderna skakar så (och alla andra, mer utrymmeskrävande kroppsdelar fladdrar också, obekvämt och inte så snyggt), men slanka män har inte riktigt samma problem. Det enda som möjligen fladdrar är i regel dolt i shorts, tack och lov. Men tredje gången jag hann möta honom såg han lite tröttare ut. Undrar hur många rundor det blev. Jag nöjer mig med en.

Om jag säger till någon att jag inte längre känner mig helt trygg i vår relation, är det en framkomlig väg att få svaret – ‘men du måste själv sluta att förminska dig, du måste rycka upp dig och ta eget ansvar’. Kan jag ta ansvar för hur andra behandlar mig? Jo, på så sätt att jag avlägsnar mig från relationen – då har jag tagit ansvar för mig själv, men hur går det då med mitt ansvar för andra som också far illa? Jag tror inte att jag enbart har ansvar för mig själv, jag tror att de flesta har ansvar för andra också. Inte så att jag föder och kläder alla, som kommer i min närhet, men ett ansvar att åtminstone se deras behov på djupet har jag. Att göra det jag kan om jag kan. Och att dra gränsen där är inte alltid lätt.
Jag tänker vidare. Det kanske kommer en tanke till. Sen.