hittills. Det blir inte det när vi kastar oss till kyrkan efter frukost, hem – maken vilar, jag lagar mat – och sen sover jag. Maken klagade på att jag snarkade så han trodde att jag störde grannen. Fast hon hör inte så bra, så jag tror det var överdrivet.
Jag funderade en del över våra komplexa sinnesintryck. Kroppens minne. Jag satte mig ner, som alltid i den kyrkan längst ut på kanten av bänken, med benen rakt fram under bänken framför och ryggen mot ryggstödet. Ganska konstig sittställning egentligen, men invand under många besök. Färgerna och ljuset, så välbekant. Och ändå, så många små detaljer som gör att det inte längre är hemma. Jag är på väg, rastplatsen är både främmande och välbekant. Och utanför finns platsen för den sista rasten. Jag brukar kasta en blick bort under träden.