Tigerliljan's Weblog

Nog blir jag förvånad – 23. 30 är temperaturen ungefär 17,5. Fast vi bestämde att inte ha balkongdörren öppen och eftersom det tio minuter senare kom en nästan tropisk skur också, så var det nog klokt.
När jag var ute och gick förut i kväll var det så otroligt fuktigt att det var lite svårt att avgöra om det regnade eller inte. Fast nyss var det ingen tvekan längre.
Men jag sörjer ljuset. Mörka varma nätter är underbart söderut när man hör cikadorna, men här är mörkret annorlunda. Tyvärr – höst är inte min grej.

När maken var på rehab åkte jag dit sex dagar i veckan. Inga problem, jag satte mig bara i bilen. Nu orkar jag nästan inte åka alls till större staden, trots att Tvåan bor där. Men nu har jag pratat med henne och preliminärt kommit överens om att maken och jag åker in på fredag. Då kan vi ta med oss nåt nyttigt från McD och äta med henne innan hon hämtar pojkarna, och så kan jag passa på att handla lite. Enda sättet är att komma överens i förväg, så att det finns med mentalt.
Visserligen ska jag till läkaren på morgonen, men det ordnar sig. Vi ska klura ut om min medicin ska ändras.

hittills. Det blir inte det när vi kastar oss till kyrkan efter frukost, hem – maken vilar, jag lagar mat – och sen sover jag. Maken klagade på att jag snarkade så han trodde att jag störde grannen. Fast hon hör inte så bra, så jag tror det var överdrivet.
Jag funderade en del över våra komplexa sinnesintryck. Kroppens minne. Jag satte mig ner, som alltid i den kyrkan längst ut på kanten av bänken, med benen rakt fram under bänken framför och ryggen mot ryggstödet. Ganska konstig sittställning egentligen, men invand under många besök. Färgerna och ljuset, så välbekant. Och ändå, så många små detaljer som gör att det inte längre är hemma. Jag är på väg, rastplatsen är både främmande och välbekant. Och utanför finns platsen för den sista rasten. Jag brukar kasta en blick bort under träden.