tillåta mig att vara trött. Trots att jag ofta skriver om min trötthet, så  skäms jag för den. Det är sällan så att jag tar upp den öga mot öga med nån (Hosanna då – hon vet hur det är) för egentligen tillåter jag mig inte att acceptera. Man ska vara duktig, jag ska vara duktig.
Psykologen tyckte i dag att jag visst kunde få vara trött, att det är en rimlig reaktion. På ett sätt vet jag det, men magkänslan är något annat. Konstigt nog är det annorlunda om någon annan säger det till mig. Men vem skulle vara intresserad av att säga det? För en frisk människa är det förmodligen så självklart att man inte behöver säga det. Och sen finns det också dom som glatt säger att maken ser friskare ut, och då har ju inte jag nån anledning att ha problem.
Två flugor i en smäll då.
Och min sorg ligger kvar, den som är så lättväckt. Samtidigt som jag är tacksam för vår bostad, jag är tacksam för makens lugn och förtröstan, jag är tacksam för familj och vänner. Men hur ser vägen framåt ut? Det kan jag bara få veta när jag går den.