onsdag, 8 september, 2010


Aldrig kan jag räkna ut i förväg hur maken tänker. Många gånger varje dag är jag lost. I kväll hade jag, som nästan alla kvällar, öppnat balkongdörren i sovrummet, när jag plockade av sängöverkastet, vi skulle få in lite friskluft. Och sen brukar jag stänga dörren (nu när de tropiska nätterna inte är så vanliga). Ingen stor sak, inget konstigt för mig. Men för maken blir det här ett projekt, som han går in i med energi. Dvs han måste självklart säga till mig att stänga dörren, för annars kommer det inte att hända.
– Men vaddå, tycker jag, jag gör ju det här varenda dag, du behöver inte särskilt berätta det för mig.
– Jo men vi gör ju det här som ett team, tycker maken.
Och jag tycker inte det är så mycket team över att jag öppnar och stänger en dörr, som jag brukar göra. Men tydligen är det ibland något som han känner inte skulle fullföljas om inte han berättade för mig att det ska göras. Jag blir irriterad där och då. Jag kan inte räkna ut när teamkänslan ska slå till nästa gång. I morgon – eller nästa kvart – är det något helt annat eller ingenting han uppmärksammar. Till den som tycker att jag saknar empati och förståelse – kom gärna och lev mitt svajiga liv och lär mig empati i praktiken, när tröttheten är så påtaglig.

i kväll. Kan man inte sätta plåster och blåsa kan man åtminstone klia lite i örat. Han är inte lagd för att gråta i telefon, precis, men att han var ledsen var rätt klart. Förstås. Och jag sa att jag hoppades att dom höll om varandra nu.
Det är inte säkert att en stor sorg för människor närmare varandra. Just nu är det det viktigaste, att ingen behöver vara ensam i sin sorg. Det skulle jag önska alla.
För all del – det är fint att dela glädje också. Just nu önskar jag lite mer av det. Fast jag kan inte föreställa mig något, och det beror på min bristande fantasi. I morgon ska jag till psykkvinnan och berätta om livet igen. Kanske kommer jag på något när jag sitter där.

En väninna sa när hon och mannen flyttat ihop igen – ‘nu har vi köpt så dyra soffor att vi inte kan flytta isär’. Ungefär så är det med mig och motionen nu. Först skorna, inte billiga, och nu i dag en hallonröd fleecetröja från Didrichsen. Vindtät och väldigt bra. Jag kände mig riktigt uppiggad. Men smakar det så kostar det. För en smålänning betyder det att nu är det allvar. Och förresten är sofforna utslitna nu, men dom bor fortfarande ihop, nu med nya soffor.

bokstavligen. Lysröret i övre badrummet har knölat ett tag, tänts efter en stund. En lång stund. Dessutom har vi en seg lågenergilampa i taket där, så det är ganska dunkelt i början. Men lysröret har i a f gått i gång tills i går kväll. Efter viss vila tog jag mig samman och åkte och köpte ett nytt. Men lovsången kom av sig. Det hände fortfarande ingenting när man tryckte på knappen.
Ringde till tjänstvilliga hyresvärden. Dom kom med ett nytt glimrelä (?) – säkert hur bra som helst, men det behövdes två här och dessutom av lite annan styrka än vad dom hade med sig. Kanske hinner dom skaffa i dag, annars famlar vi vidare i skymningen. Taklampan hinner upp till max lagom när man ska ut ur badrummet.