Måndag är sovmorgon hos oss. Fast i dag hjälpte det inte. Vi vaknade ungefär som vanligt, maken för att han behövde till badrummet och dessutom hörde nån som snickrade (?) och jag för att han väckte mig. En stund senare tänkte jag att det i a f var läge att ta på kläder och koka gröt, men när jag stod på sovrumsgolvet orkade jag bara inte – jag gick tillbaka till sängen och lade mig alldeles vid maken, som vänligt klappade mig och då märkte jag att jag grät. Men upp måste jag ju till slut. Så nu har vi ätit frukost och jag har gråtit lite till. En ny dag. Undrar vad som kan vänta runt hörnet i dag då.