Tigerliljan's Weblog

Tror nog att jag citerat den här förr, Viola Renvall, finsk poet:

Jag talar till mina vuxna barns änglar:
Följer ni dem fortfarande?
Bär ni deras önskningar i era händer?
Vet ni något om deras kampfyllda ensamhet?

Och när de förnekar er och livet,
Vänder ni er bort och gråter,
men stannar kvar?

O, mina vuxna barns änglar!
En mor får inte längre ingripa,
men ni får.

Dröj kvar hos mina vuxna barn, änglar!
Hjälp dem att vandra i snårskogen,
att finna den rätta vägen,
deras enda väg!

Sänd änglar i deras väg.

Jag kom inte ut på promenad i kväll, men jag försöker i morgon. Jag borde inte gått upp alls i dag, känns det som. En ganska mörkgrå förmiddag, en kort glimt av ett matt ljus och sen kvällen här. Mycket dämpad, kan man säga.
Det som händer ens barn träffar mitt i magen, hårt. Som förälder vill man att allt ska vara bra för ens barn. Det spelar ingen roll vilket skonummer dom har. Inget kan man göra. Inga plåster längre, inget blåsa på hjälper.
Och när jag väckte maken började han prata om att han vält ut ett glas. Ingen betydelse alls. Och sen fick jag berätta.

En del kan säga -‘sånt händer’ – och jag vet det. Men Äldste ringde nyss på jobbet. Jag blir inte farmor i vår.
Jag sörjer mitt mycket lilla ofödda barnbarn. Jag hade förstås glatt mig och undrat hur han/hon skulle se ut.
Och som Äldste sa – ‘man hinner göra många planer’.

Måndag är sovmorgon hos oss. Fast i dag hjälpte det inte. Vi vaknade ungefär som vanligt, maken för att han behövde till badrummet och dessutom hörde nån som snickrade (?) och jag för att han väckte mig. En stund senare tänkte jag att det i a f var läge att ta på kläder och koka gröt, men när jag stod på sovrumsgolvet orkade jag bara inte – jag gick tillbaka till sängen och lade mig alldeles vid maken, som vänligt klappade mig och då märkte jag att jag grät. Men upp måste jag ju till slut. Så nu har vi ätit frukost och jag har gråtit lite till. En ny dag. Undrar vad som kan vänta runt hörnet i dag då.