Tigerliljan's Weblog

Och nu menar jag inte maken – honom har jag lovat och där finns ingen gräns, ingen som jag ser i a f.
Utan jag funderar på andra relationer, när man inte lever med varandra, jag funderar när jag är ute och går och lite då och då. När man har blivit sviken, utskälld, beljugen, trampad på? Kanske då – och kanske ändå inte. Hur var det nu det stod?
‘Hur många gånger ska jag förlåta min bror?’ sa Petrus till Jesus – ‘är sju gånger nog?’
Och då var svaret – ‘inte sju gånger – sju gånger sjuttio gånger’ – och det är inte enkel matematik, det betyder alltid.
Ingen annan kan kommendera mig till det, det är ett fritt val – Kärleken är tålmodig och mild.
Men jag kanske inte är, men jag kanske ska försöka. När kommer jag att behöva ömhet och barmhärtighet? Vem ska tänka på mig med mildhet?

Som jag brukar (hah!) var jag ute och gick i kväll, mellan 19 och 19.45. Då passade Bästa Grannen på att titta in hos maken och fråga efter fredagens SvD (hon löser korsordet), så jag gick bort till henne med den och fick en liten whisky och en stunds prat. Denna underbara människa i min närhet.
Fast just nu sitter jag och längtar efter jordnötter. Helt bisarrt, men det gör jag. Lyckligtvis har jag inga hemma. Man skulle kunna gå till Coop, men det vore ganska dumt. Jag har salta pinnar hemma, men dom smakar klister om man ska vara uppriktig. Det är verkligen annorlunda. Just nu har jag stoppat in fläktfiltret i diskmaskinen, apropå mysiga ting i tillvaron.

Lunchen var god. Och Äldste & sonhustrun berättade att dom ska flytta till ett pyttelitet hus ganska nära havet (dom hyr). Och så får dom ett sovrum till. För jag blir farmor i skiftet mars/april. Dom berättade om barnet förra gången, men nu när dom har informerat arbetsplatser och allt tycker jag att jag kan vädra min glädje också här. Ett nytt litet liv. Bävan och förväntan. Jag sväljer lite när jag skriver det här. Man kan visst leva bra liv utan barn, men det är en stor glädje att tänka på den mjuka lilla kroppen, de små fötterna, tandlösa leenden.

Maken kollade på morgontv när jag fnuttade runt och rörde ihop pannacottan. WB är folk som säger ifrån om felaktigheter i t ex sin organisation, typ Sara med Lex Sara om missförhållanden i åldringsvården. Det finns en del exempel, väldigt sällan blir man populär högre upp i hierarkin.
Fast jag undrar varför folk är så fega. Om man ser att nåt är alldeles fel, har man så mycket val då? Fast en del gör valet att det är bättre att någon annan tar tag i det här. Eller också väljer man att inte se alls. – ‘Nä hej, det kan inte vara fel, du måste ha missförstått’ alternativt – ‘du ska minsann passa dig vad du säger’ – det finns många varianter. Men när många vet och ändå står med armarna i kors. Varför? Vad väntar man på?