torsdag, 2 september, 2010


Läser hos Sus och minns våran Botte, som måste ha varit en släkting till Ola. Han hade mer personlighet än dom andra fiskarna, så det var lite sorgligt när han simmade in i evigheten.
Fast den fisk jag minns bäst var mer vild s a s. Maken och jag åkte Englandsbåt från Göteborg. Jag hade aldrig åkt så stor båt över så mycket vatten, så jag visste inte att jag var (och är) väldigt sjösjuk. Men det upptäckte jag strax efter Vinga. Ingen bra natt. Men det slutade blåsa och jag överlevde. Så skulle jag gå på toa och tittar ner. Där simmar en liten fisk! Jag spolade innan jag satte mig. Kunde liksom inte utsätta den för chocken, även om utresan antagligen blev lite omtumlande ändå för den.

Har just varit ute och gått mina 3 km. Nästan alla springer (eller går) motsols, men jag gjorde tvärtom i dag. Jag är övertygad om att alla som är ute och springer är trevliga glada personer, men jag tycker det är jobbigt att plötsligt höra tunga steg och flämtningar efter mig. Jag är en liten rund tant, visst, men det finns t o m nekrofiler. För mig känns det bekvämare att möta dom som springer. Tyvärr är det så.
Och jag är inte helt jättesund, om nu nån skulle tro det. När jag kommer hem dricker jag ett glas vatten och sen tar jag ett litet glas portvin och en cigarill. Dessutom var det underbart rosa moln i väster i kväll.

I går kväll trodde jag att jag flyttade väckarklockan lite tidigare – feltänk, tyvärr! Det är bara att bita ihop och ta sig till jobbet efter alla morgonsysslor. Jag hade en liten ambitiös lista på vad jag skulle försöka hinna med. Men telefoneländet mer eller mindre exploderade med underliga samtal om saker som helst skulle varit gjorda i förrgår, så min egen lista bara försvann. Och första halvtimmen ringde en arbetskamrats privatmobil, inlåst i ett skåp, ideligen. Jag var rätt tacksam när hon kom. Så jag känner att eftermiddagen kommer att innebära vila – hoppas jag!