onsdag, 25 augusti, 2010


Antingen är det jag som släpper taget om livet – eller livet som släpper taget om mig. Inte vet jag. Men det känns som att sitta inuti en bubbla, där ingenting riktigt berör mig. Jag kan inte engagera mig, allt bara passerar förbi. Känslan nyss av att köra långt på motorväg, ingenting händer – allt glider förbi.
Trötthet och ängslan inför den framtid som jag inte vet något om. Och det jag vet är inte bra. Sommaren gled förbi utanför min bubbla, ungefär som jag trott. Hösten kommer, jo då, och den tar aldrig slut. Allt virvlar förbi, ingenting har med mig att göra. Att vara osynlig för mig själv också. Man speglas i andra, gemenskapens nödvändighet. När band klipps eller slits av dör en liten bit, någonstans på andra sidan glasväggen. Och snart är det en ny morgon när jag ska gå upp igen och försöka hålla reda på alla dagens detaljer. Inte syns det utifrån att jag egentligen är borta, inte här längre.
Bortrest från mig själv på obestämd tid, ingen post eftersänd.

Lite oväntat kom jackan i dag. Så nu gäller det bara att vänja sig. För en svart människa är det ett stort steg att bli rosa. Jag hade trott att den var lite mer röd, men jag går förbi där den hänger på en stol och vänjer mig gradvis.
Här kommer för en gångs skull en bild – och jo – jag vet att spegeln inte är helt polerad.

Bara för att ge ett intryck av färgexplosionen.

Jag har haft ett speciellt kuvert liggande länge. Jag har inte förmått mig att öppna det. Jag trodde att det var en komplicerad blankett, att jag skulle vara tvungen att välja och att jag förmodligen skulle ha skickat den i retur för länge sen. Ja, ja, ja – jag vet att jag är lite speciell.
Så nu öppnade jag det – och det var ett enkelt papper, som bara var en bekräftelse att jag redan i telefon hade gjort valet.
Otroligt snopen känsla, lättnad samtidigt som det är så dumt att jag själv bara kan skaka stillsamt på huvudet. Jag är rätt bra på att stressa upp mig. Skulle det hjälpa om jag sprang med huvudet före in i väggen tro? Pinsamt.

Just nu, det blåser och regnar, och det är nästan en timme till mat – just nu skulle det vara så trevligt och naturligt att ta en liten ostbit eller två. Å andra sidan vore det trevligt att väga lite mindre. Om jag resonerar rationellt så kommer jag på att det hör ihop. Men känslan finns kvar. Suget. Och jag är alldeles övertygad om att jag kommer att somna en stund efter maten. Känslan att faktiskt få göra det är befriande redan i förväg. Kanske blir jag så uppiggad att dammsugaren åker fram. Spännande liv det här, fast jag tror inte att jag behöver så mycket spänning. Det räcker så bra om nån är snäll mot mig.