måndag, 23 augusti, 2010


en annan dag. När man går till ett jobb som kräver närvaro, koncentration – ingenting ska bli fel – och samtidigt egentligen allt är ett mörkt kaos, då kan det samtidigt vara en lättnad. Att vara tvungen att lägga bort sitt eget. Så länge det går, så går det. Egentligen känns det som om jag inte finns. Livet som passerar. Jag håller andan och väntar på nästa katastrof. Hur den nu kommer att se ut. Andra kan gå glittrande genom livet, bjuda på sig själva, vara till glädje för oss andra. Alldeles självklart fyllda av glädje.
Kanske vänder mitt liv någon gång, kanske lär jag mig att hantera mörkret. Men jag har försökt rätt länge. Det är så ensamt, så destruktivt att konfronteras med andras önskningar – ‘du skulle bara vara lite annorlunda’. Jo tack, gärna.

– i trakten av Landvetter – du som är den enda utom jag själv som läst alla inlägg på den här bloggen – det känns lite underligt faktiskt. Det vore lite trevligt med ett livstecken, för det här energiska läsandet av mina trivialiteter i så stor dos kan inte vara nyttigt.
Varför?

Solen skiner ute och inne är mörkret stort. En del ord hakar sig fast med hullingar länge. Jag har en yngre vän, som när vi började umgås lite närmare för några år sen sa – ‘det är så fantastiskt med dig. Att hitta någon som är ännu elakare än jag’.
Det gör ont när jag tänker på det. Hon är en fin människa, älskad av många – av mig också – men det gör så förtvivlat ont.
I mörkret dyker demonerna upp och släpper inte taget. Vem är jag om en klok kvinna säger så till mig? Vart ska jag ta vägen? Att aldrig komma undan. Att bli dömd. Att fortsätta balansera. Aldrig nog. Vad gör vi med varandra?

gör man på så många olika sätt. Maken och jag lever tillsammans. Ett gemensamt liv sen många år. Nu ett annorlunda liv, som vi inte valt. Det är svårt för oss båda.
Men ‘tillsammans’ är man med många. Människor man möter ofta, på jobbet och vänner. Man påverkar och man påverkas. Ytligt eller inte, men man skaver eller underlättar varandras liv. Jag har länge (inte riktigt lika länge som jag jag varit gift med maken) varit med i en gemenskap med många andra. Vi träffas några gånger om året, vi ber för varandra en gång i veckan. Människor dör eller lämnar gemenskapen, nya kommer till. En trygghet i livet. Alla är inte lika nära, självklart inte, och ändå finns en speciell närhet när man delat så många gudstjänster så många år.
Och ibland kan man råka in i konflikter, personkemin kanske inte stämmer, saker som är genuint viktiga kan man se på olika sätt. Att träna sig att behålla kärlek. Att leva med att andra är mig olika. Alla älskade av Gud. Att till slut lägga alla såriga relationer i Guds hand. Att långsamt läkas, att gå vidare med små jämna steg. Tillsammans, alltid tillsammans. Någon finns där. Den stora kärleken finns alltid nära.