torsdag, 19 augusti, 2010


för gröna kärnfria italienska druvor i vår affär. Underbart. Maken och jag har en liten fruktstund så där kvart i tio. Och innan dess diskar jag upp. En ren morgondiskbänk är uppmuntrande. I morgon måste jag diska upp frukostdisken, eller kanske får snabba maskinen ta den, men att vänta till lördag kväll blir lite småäckligt.
Jag har plockat ihop makens packning och plockar snabbt ihop min egen ryggsäck i morgon. Medicinerna, medicinerna. Ja, jag är stressad. Och det går nog inte över förrän jag är på hemväg.
Men jag var tacksam över torsdagskvällens vanliga glimt av evighet i kvällsmässan i lilla kyrkan i skogen. Att läsa med i urgamla ord, här och nu, till mig, för mig. Det ger en stadga åt mitt underliga liv. Jag är inte ensam, vi står alla nakna och utblottade inför Herren. Proportionerna kommer på plats.

Nyss berättade jag om morgondagens planer för honom. Det visade sig att han hade ingen aaaning om att Sonen skulle transporteras i morgon, han trodde det var någon gång nästa vecka. Men han tog det hela med fattning och jag förklarade ett antal detaljer för honom, innan han ens hann fråga, så han verkar nöjd. So far so good.
Och Sonen har packat, och jag som ‘är obenägen att tro att något kan organiseras utan mig’ (D L Sayers) hoppas han har fått med det mesta. Jag ska laga hans motionsbrallor och hoppas dom kommer att användas ofta.
Lite nervös är han – ‘men jag kommer hem till jul’ – och jag är lite sorgsen.
Och jag tänker – jag kan inte hjälpa det – på hur det hade varit om maken varit frisk. Ett annat liv. Att ha någon att hålla i handen, någon som höll om mig och som hade delat vardagen med mig. Ömsesidighet. Jag önskar att den som har det, är rädd om det. Allt är så bräckligt.

Inte ända upp tydligen. Jag hade missuppfattat det hela. Vi gjorde en avstämning hur vi skulle gå vidare. OK.
Så då gör vi det. Bl a ska jag testa att komma igång med promenader av flera olika skäl, bl a att det tidigare i mitt har fungerat som avledare av tankeverksamhet, ältande under fysisk aktivitet är bra för mig. Sällan har väl nån dött av frisk luft s a s. Så småningom ska jag också träffa läkaren och avgöra hur ev fortsatt medicinering ska se ut. Det kan ju bli roligt. Eller så. Just nu försöker jag samla ihop de stackars tankar jag kan hitta i nåt avlägset hörn. Ho ho…

Ska alldeles snart cykla iväg till sista mötet med psyk. Inte för att jag är särskilt förbättrad, men hon ska flytta. Alla gör det. Och för all del, inte tror  jag att någon kan hjälpa mig. Min (och makens) situation är som den är, det enda jag kan göra är att anpassa mig. Och det gör jag inte så bra. Till det yttre – jo visst. Men det inre är ett ständigt brus av tankar och känslor, som ingenstans har att ta vägen. Inte det tyngsta, det svartaste. Att balansera varje dag mellan att själv vara alldeles värdelös och att trots det fortsätta stötta, uppmuntra, stå stadigt för någon annan – det nöter på kropp och själ. Aldrig aldrig vila ut på djupet. Och fast det visst ska vara nödvändigt med en paus för psyket, så är det väldigt länge sen jag kunde ha förtröstan nog att luta mig tillbaka. Jag undrar om jag finns längre.