tisdag, 17 augusti, 2010


inför natten. Alla gånger är jag inte nöjd med det undermedvetna, som saknar kreativitet, i a f åt det positiva hållet. Jag tror visserligen att jag nästan alltid drömmer i färg, men häromnatten drömde jag om parfymdoft. Violdoft närmare bestämt. Intensivt. Jag älskar violtabletter, och för länge sen fanns det blå skumelefanter som som smakade viol, en klar favorit – tydligen inte hos så många, tyvärr.
Men drömmer alla med dofter? Har aldrig frågat förr, men det här var så tydligt att jag blev förvånad när jag vaknade och det inte fanns minsta viol i närheten.

ni inte vet om mig? Funderar jag på – eftersom Regnnatt den 11 augusti utmanade mig. Hon (för den som inte läst där än) är en person som har en förmåga att ge ord åt sorg med sån skärpa och klarhet att jag bara häpnar. Hade jag kunnat hade jag skrivit så. Och det är inte bara sorg, det är att ta vara på livets skönhet. Jag blir ofta bara så tacksam när jag läser.
Men frånsett det – jag har försökt tänka – men jag får inte till det.
Saker (för er som inte träffat mig) som att jag är en lätt rund äldre kvinna med (ännu) ganska kastanjebrunt hår till midjan, om jag släpper ner det, vilket sällan händer, att jag är rätt blyg, att jag anser att skor ska vara bekväma och snygga, att jag har en osund relation till örhängen (för många), att jag ständigt funderar över mina brister, att jag egentligen gillar att laga mat, att jag har en (ibland olämplig) förmåga att se något komiskt i det mesta, även om det är sorgligt – det är alltihop sånt som de flesta redan sett.
Och min opassande förmåga formulera livets elände med ett visst svaj har fått mer allvarligt lagda läsare att tro att jag är alldeles hjärtlös. Det tog mig hårt, var och en läser på egen risk – det finns ett kryss uppe i höger hörn för allt i världen, använd det om jag inte passar in i rollen ‘genomgod kristen anhörigvårdare’ – för jag tror att Gud är så stor att det finns plats för mig också i Hans hjärta. Men lite rädd för att göra listor är jag. Ursäkta.

blev det i dag. Äldste & sonhustrun kom förbi. Dom hade inte plockat själva, men gott var det. Dom hade med nån sorts vaniljvisp som man bara skakade. Väldigt positivt när en sån arbetsbesparande nyhet kommer med urduktiga sonhustrun. Det känns befriande.
Och så mycket kan  jag väl säga att jag ser framtiden an med förväntan.

I går blev det purjo/potatissoppa. Ingredienserna inhandlade tre minuter innan jag började laga. Stress över bristande fantasi. Jag letade efter en annan soppa i böckerna, men kunde bara inte hitta den, bläddrade mer och mer hysteriskt och länge.
Men i dag äter sonen inte hemma, så vi ska glädja oss åt Tings köttfärslimpa. Sonen anser att mat ska lagas, inte plockas ur frysen. Kan så vara, men så var det när jag var raskare. Och snart ska jag frosta av eländet, och då kommer flera middagar att dyka upp, hoppas jag. Dessutom vräker regnet ner.
Jag vill inte ha en butler i tunnelbanan, jag vill ha en här NU, tack!