söndag, 8 augusti, 2010


Vi ser ett par sex-våningshus en bit bort från vårt sovrumsfönster (ingen direkt insyn t o l) och makens har de senaste två tre veckorna kommenterat att tre fönster som han ser från sängen, varit mörka, men i kväll lyser det där igen. I mittenfönstret ser man ljuset från deras tv, så nu känner maken att livet återgår till normala vanor. Bra.
Önskar jag kunde säga det samma, men för min del är det inte så enkelt som tre lysande fönster. Jag önskar att det vore det. Jag önskar att inte så många tyckte att obehagliga saker ska göras av ‘någon annan’ – och tänk – det är så praktiskt att det är just jag som är ‘någon annan’.

Tänk när två kreativa hjärnor slår sig ihop! Vilka lysande idéer som kläcks då.
Pratade nyss med Hosanna. Jag har lite svårt med vila och nattsömn just nu. Inte för att det har varit helt bra förut heller, men de senaste nätterna har det varit kärvare. MEN – jag har ju maken! Jag kan ju be honom att ta sin krycka och klippa till när jag lagt mig i sängen. Den på övervåningen har ingen isdubb utan bara gummisko i änden, och ett rejält blåmärke kan ju ge en exotisk ögonskugga på köpet.
Och jag kan ju stoppa fingrarna i eluttaget i st för att besvära vården med elchock. Fast när Hosanna förslog strumpstickor i st för lobotomi, så backade jag lite. Än så länge.

Ständigt mat. Nu står ett par limpor och jäser. Det blir bra. Det blev mat också i dag. Jag tycker om att sätta mig ner och tugga. Sen har jag inget behov av att omedelbart störta mig upp och börja diska. Det är bra när det också är klart, men det viktigaste är att sitta runt bordet och prata i lugn och ro. Så fungerar det inte när man har små barn, och eftersom jag inte har det, så gäller det att komma ihåg hur det var, och att njuta nu. Disken finns kvar. Innan jag lägger mig vill jag helst att diskbänken ska vara tom – en ny morgon är en ny dag. Och jag önskar mig nya dagar, oskrivna blad.

En lördagskväll, mild värme. Gården bredvid – stort kalas för någon som fyllde år, mycket grillning, sånger, musik (typ Vikingarna), helt enkelt en hyfsat stillsam fest, inga problem. Gästen och jag satt ute sent och kände oss nästan lite kontinentala.
I dag regnar det och nån stackars människa håller på att flytta in i en tom lägenhet på nedre botten i vårt hus. Flytta i regn är ingen höjdare. Våra grannar bredvid har kommit hem från sitt sommarhus, minsta hunden känner tydligen som sitt ansvar att vakta. Hoppas han vänjer sig av med det.
Sensommar är vackert, en dag i taget nu, inte titta på att solen går upp senare och ner tidigare. Inte tänka att om tre månader är det november redan igen. Sommar fortfarande.