torsdag, 5 augusti, 2010


Vår gäst skulle komma med ett tåg 17.13. Det var drygt en timme försenat fick jag veta på stationen. Men gästen är inte den ängsliga sorten, precis, så hon hade lyckats kasta sig på ett annat tåg och kom bara ca 10 min för sent.
Så nu har vi ätit lövbiff med senap, rödvinssås med grönpeppar, kokt nypotatis och rotselleri, grönsallad och till slut pannacotta. Allt är diskat. Det är så fint att ha någon och sitta och skratta med. Och att dela sorg med, för det gör vi också. Man behöver det med, och vi kan skratta tillsammans åt världens besynnerligheter.
Möjligen kan svärmor ge maken lunch i morgon, så kan gästen och jag göra en utflykt. Vem vet?

Vanemänniskan jag lyckades glömma att man skruvar ner plattan under gröten i morse. Sen satte vi oss som vanligt och maken kastade sig fram för att stoppa i mina små avlånga piller i sin temugg och jag vrålade – ‘vad gör du, det är MIN medicin’. – ‘Ja, det kunde väl inte jag veta, du kunde ju ha tagit ut mina canderel och lagt dom där’. MEN??? Varför skulle jag ha gjort det? Inte visste han, men i hans lätt osammanhängande värld, var det helt troligt. Detaljer som gör mig galen. Jag förstår inte att för honom flyter verkligen tillvarons alla detaljer fritt. Inte undra på att han behöver vila. Men jag blir också trött i huvudet. Jag är beroende av rutiner på morgonen, just för att gå igång långsamt och slippa tänka aktivt.
Våra alldeles skilda världar, bredvid varandra.