I dag är det pappas födelsedag. Många år med årets sista jordgubbar. Den sista födelsedagen blev han ett år äldre än jag är nu. Länge sen och alldeles nyss. Att vi inte fick fler år tillsammans. Alltid, alltid pratade vi när jag var hemma. Jag saknar honom fortfarande varenda dag. Han älskade mig – trots allt. Vi var så lika, hur lika förstod jag inte riktigt då. Nu behöver jag bara titta ner på mina händer, mycket mindre, och ändå likadana. Så många spår han lämnade, fortfarande när jag ser saker tänker jag – ‘den där hade pappa gillat’ och tvärtom. Han var envis, tolerant, kärleksfull, stark, begåvad och hade varma händer. Inte alldeles hellycklig kanske. Också ett arv.