på skakiga ben. Så blir det. Jag kan aldrig göra alla nöjda, inte ens mig själv. Men drivkraften framåt finns, önskan att inte skada någon annan, att komma närmare Herren och erfara, då och då, styckevis, den kärlek som kommer i glimtar. Den kärlek som bultade genom mitt liv den gången det bokstavligen höll på att rinna ut. Så starkt att allt annat är en blek återglans.
Att kunna se det mirakel det är att möta andra människor med naken själ, redan här och nu. Att utsätta sig för risken att bli sårad. Ingen har rätt att ta det valet ifrån mig. Att förlora sin själ för att vinna den. Som Herren vill, inte på annans befallning. Inte ens som jag önskar själv. Ett mirakel är inget mirakel om det går att förklara och motivera.