Lite har maken blivit påverkad av de två senaste gångerna han ramlat. I kväll på väg ur badrummet sa han – ‘jag blir rädd när jag tänker på att så här dags kan ju ingen komma och hjälpa mig, då blir jag liggande’. Och då kunde jag ju åtminstone lugna honom med att larmgruppen faktiskt har öppet dygnet runt. Han hade bara inte trott det. Jag fylls med sån ömhet och sorg över hur han har det i såna stunder.
Det blir inte lättare av att jag tappade humöret tidigare i kväll, när han hade svårt att se i tvtablån, och då ville han att jag omedelbart skulle släppa det jag höll på med. Hjälplösheten hos denne kompetente man, det är svårt. Där hjälper ingen larmgrupp i världen.