kom och gick. Jag tittade med förvåning på Janne Josefsson. Att vem som helst kan bli lite skakig när han dyker upp i ens närhet, kan jag nog förstå, men hur de deltagande/icke deltagande i kvällens program kan vara så korkade, förstår jag inte. Tror dom att han släpper taget? Om man har brustit i kontroll är det ingen idé att bara skaka på huvudet, kan jag tycka.
Och sen har jag suttit och funderat över förlåtelse. Vad man kan och måste lämna när ens motpart helt enkelt inte förstår. När perspektiven är så olika att det skiljer mil i verklighetsuppfattning. Jag bestämmer mig för att tänka att jag kan aldrig veta, om mitt sätt att se kan delas av någon annan, men om inte starka skäl för motsatsen visas, måste jag lita på mig själv och lämna avgörandet i Guds hand. Jag får, kan och måste vila där. En stilla natt önskar jag alla.