Den minste, nog han väl vuxit klart nu. Hans fötter var färdiga före resten av kroppen. Men nu gäller det att ta steget ut över bokanten. Ömma modren frågade i dag när ansökningstiden går ut. Då blev han lite blek och sa att det var så svårt att hitta. Erbjöd mig omedelbart att hjälpa till, så fem minuter senare kom han ner och hade hittat det han behövde. 15 april.
Men det är klart att det är lite skrämmande att faktiskt vara tvungen att ta eget ansvar. Själv var jag sjutton när jag började. Och inte såg jag nåt annat än vägen framåt. Han har redan fått kokboken, så det ska nog gå bra.
Det är fantastiskt att se sina barn växa upp, så ska det vara. En liten del av mitt hjärta följer med. Men det är inte barnets sak.