– kanske. I a f avslutade prästen med det innan vi gick hem från Högmässan. Texterna handlade om ‘den kämpande tron’ – där är vi många. Evangeliet från Lukas om synderskan som kom objuden till festen och oavbrutet smorde Jesu fötter med olja. Närhet och kärlek, ömhet och förlåtelse. Allt man kan önska mitt i en trasig värld, mitt i ett trasigt liv. Jag vill också sitta vid Jesu fötter med mina tillkortakommanden, alla brister – och få mer kärlek. Så är det.
Och solen sken på oss, snön smälte och droppade utanför fönstren och prästen (som fått två stopp i sin pelletspanna när det var som kallast) sa lättat och lyckligt leende ‘NU SÄGER VI ATT DET ÄR VÅR PÅ RIKTIGT’. Tro det.