måndag, 22 februari, 2010


innan han lade sig på infrastrukturminister (?) Åsa Torstensson och hennes förslag till lösning av den befintliga krisen i kommunikationerna. Enligt honom menade hon att man skulle sätta in militär för att rensa. Stilla undran – vet hon hur många (=få) militärer det finns numer och var dom finns i förhållande till tågväxlarna? Och hur tror hon dom lyckades ta sig till sina regementen efter helgen? Har hon gjort lumpen? Hittills har i a f inte sonen övat på att hacka tågväxlar.

Annonser

som jag jobbar en del med att inte sätta ihop allt för mycket. Lite skakigt har det varit i dag som de två senaste inläggen antyder, och ovanpå det blev det lite kaotiskt i badrummet här. Just det, kläderna ska tas av på kvällen. Alla kläderna. Det mest praktiska är dessutom att ta av hela klädesplagget och inte bara ett ben av brallorna och sen skjortan, för då kan det hända att det blir lite bortglömt.
Det är onödigt att säga att jag aldrig hade föreställt mig att hålla på och påminna om sånt. Eller, för all del, att man ska ta på sig nattskjortan också – jo, maken har alltid sovit i nattskjorta. Förut kunde man köpa på arbetarboden, men numer får jag sy dom själv.

När jag skulle gå till jobbet-utanför-hemmet tittade maken upp och sa undrande ‘men hur gör Yngste nu, försöker han åka i morgon?’. – Vaddå, han åkte ju i morse, han sa hej till dig. Maken – ‘det har jag inget minne av, jag har funderat över att det varit så tyst här i dag’ – och jag (med stress inombords) försöker locka fram minnet av att Yngste åkt. Gick inte, men han sa lugnande – ‘du jag minns inte det här alls, men det är inget fel på mig, du behöver inte vara ängslig’.
Så bra då, det känns jättestabilt att gå hemifrån.

här vid halv ett, lagom när jag börjat borsta tänderna. Vid nio i morse gav han sig SJ i våld igen, får vi se hur det går. Han hade ringt sitt gruppbefäl (som satt fast i en annan skog) i går och vakten på regementet. I frukosten ringde sergeanten också. Men han närmar sig väl målet långsamt nu.
Och gästen skottade med lite bistånd från mig fram sin bil ur drivan och började köra hemåt. Hoppas det går bra mitt i snöfallet. För mer snö faller. Jag tog fram lunch ur frysen.
Fullständigt bisarrt alltihop. Jag försökte tänka på tussilago och vitsippor i går. Nånstans vilar dom, snart är det dags. Jag minns ett år när ungarna och jag åkte till Kristianstad den här veckan och man hade penséer ute i krukor. Små, visserligen, men ändå.