måndag, 1 februari, 2010


i kväll kom jag ihåg att låsa ytterdörren. Det gjorde jag inte häromkvällen. Och jag kom att tänka på när det hände Ting för rätt länge sen och hon skrev ‘vi hade ju kunnat vakna och vara yxmördade allihop’. Det var då jag började läsa hos henne. Man var ju bara tvungen att hänga kvar och se hur det skulle gå, liksom.
God natt!

Annonser

ringde Äldste för att koordinera lite. Och jag ska fixa en heltäckande (?) lista och telefonnummer. Och se till att tacosgrejor finns hemma. Och diverse annat. Sen sa han -‘men det kan vi ta senare, för jag har pratat med systrarna lite, hur vi ska ordna det här framöver’ – och jag vet inte vad jag ska säga, eftersom han tydligt inte ville ta det nu. Vad tänker dom sig? Whatever. Det kan ju också vara så att döttrarna, småbarnsmammorna, kan ha lite egna perspektiv på sina möjligheter. Jag vill inte att barnen ska bli oense. Nu är det nästan så det börjar vissla när jag andas igen.
Men den här helgen ska jag ta det lugnt. När jag väl sitter på tåget.

Mycket ansvar blir det i ett långt liv. Man har förstås ansvar för sig själv, att man försöker reda upp så mycket trassel som möjligt i sitt liv, det tror jag. Och får man barn har man ansvar för dom. Den man är gift med har man också ett ansvar för. I nöd och lust, tills döden skiljer oss åt. Inte alltid lätt, där kämpar jag ju ständigt med var gränserna går. När blir det självdestruktivt och inte bra för någon? Jag vet inte exakt.
Men jag vet att jag försöker ta ett ansvar för mina nära, och nära betyder då inte enbart maken och barnen. Men jag vet också att om någon frågar mig om jag kan tänka mig att göra det ena eller andra, så svarar jag nästan alltid ‘nej’, för det är djupt inplanterat att man inte ska tro sig något vara, att gömma sig bland gässen s a s (legenden om sankt Martin – googla då). Och det är en lättnad och samtidigt en känsla av feghet när man duckar och folk går förbi. Det är tryggt att stå i sitt lilla hörn.

I går kväll pratade jag lite med maken om den kommande helgen. Han säger ‘så skönt för dig, du behöver det här’ – och han menar det, men samtidigt börjar det ju snurra hur det ska bli här hemma för honom. Inte kan Äldste&hustrun dela på sitt sovande här – nog vore det mycket bättre om han själv sov på blommiga soffan?  Tänk, det tror jag inte alls, vännen, och jag tror dom kan fixa det alldeles på egen hand. Och den andra frågan är förstås om svärdottern, den mycket älskade, ska behöva klä av honom. Och det tror jag inte att dom gör, men å andra sidan är kvinnan faktiskt sjuksköterska och har förmodligen sett fler ändor än de flesta. Men jag förstår att när det gäller den egna ä så känns det annorlunda.
I natt drömde jag att jag bara satte mig på tåget och åkte i väg, utan att ha skrivit listor eller instruktioner. Hur troligt är det att genomorganiserade jag skulle göra nåt så crazy?