Den mångskiftande, underbara, förfärliga.

Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja. Låt den i stället vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder.
Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare.
Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd.
Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er få vara ensam, liksom strängarna på en luta är ensamma även när de vibrerar av samma musik.
(Khalil Gibran 1883-1931)

Ingen motsättning för mig till att ‘vara ett kött’ som Bibeln talar om. På ett sätt är ett äktenskap en kallelse att verkligen vara ett kött, att bemöda sig om varandra som om sin egen kropp. Och också att de barn man kanske får faktiskt har del i båda föräldrarnas kött, bokstavligen.
Men också att var och en lever och dör i sig själv, Gud söker oss som individer, vi svarar personligt på Hans tilltal, Han är den ytterst Älskade. Att ge varandra utrymme i kärleken är stort, att vibrera av samma musik, musiken som skapas just eftersom man är två som på olika sätt kan ge musiken klang. Längtan efter tonerna i samklang, den dag kärleken är fullkomnad. Tillsammans, inte sammanblandade.