är jag över världen. Min farfar föddes för mycket länge sen, häst var transportmedlet, ingen el – farfar drog in lyse tidigt och en man på ett torp kom förbi och tittade på glödlampan och sa ‘det där kan aldrig bli nåt’, farfar skaffade telefon så fort det gick, han gillade tv men skulle velat stanna bilden ibland och när farmor var döende cirklade första sputniken runt.
Otroligt dramatiska förändringar.
Riktigt så är det inte i mitt liv. Men när jag var väldigt ung hade jag två utländska brevvänner – en i Edinburgh och en i Mora, Minnesota. Och här sitter jag med min blogg och kollar kartan, i dag var det Sverige, Norge, Palestina, Schweiz, Danmark, USA, Tyskland, Finland och Ghana. Brasilien som jag hittade häromdan var borta. Och i Sverige är det platser jag aldrig hört talas om (men ibland kollar jag i kartboken eller googlar). Nog är det en gåva att världen har blivit sån, jag sitter och tittar ut över taken i min lilla stad och funderar rätt ofta på hur ni har det, alla ni tysta och alla som på något sätt är mina vänner. Jag viker inte ut mig så här för folk jag träffar dagligen, det vore intressant att se hur dom bilder jag har av många av er skulle stämma. Men eftersom så många också är så öppna, tror jag det skulle egentligen inte vara så stor skillnad. Tack för att ni berikar min dag.