eller Att Vilja Men Inte Kunna. Ungefär. Maken fick veta för nån dag sen att en av församlingens präster skulle komma hit med en bok i dag. Så när det är en kvart kvar till maten ringer det på dörren. Jag övervägde en sekund om jag skulle säga (sant) att maken vilade sig, men tack så hemskt mycket för boken, det var väldigt rart. Men sen tyckte jag att det var lite ogästvänligt så jag mumlade nåt om att maken skulle just komma ner för ‘vi skulle äta om en stund’. Sagt och gjort, jag hämtade ner maken och han och den stackars prelaten slog sig ner i sofforna. Jag också så småningom. Och mannen blir sittande en timme och tjugo minuter. Utan att i princip säga nånting. Han tog inga egna initiativ till samtalsämnen, svarade på de trådar vi försökte med, maken och jag, och sen blev det tyst. Och så vitt jag vet är det gästens uppgift att resa sig upp och säga att det var himla trevligt, men nu måste han faktiskt hasta vidare. Detta hade kunnat ske rätt raskt för min del. Jag blir alldeles förtvivlat trött av den sortens sociala brist.
Och jag undrar vad han tänkte när han äntligen gick.