Inte så många inlägg just nu. Jag sitter och tänker och tittar på mitt liv. Väldigt mycket av det delar jag med er och får mycket tillbaka. En del väljer jag att skriva mycket sparsamt om, en del saker inte alls. I en del av det icke så offentliga är det just nu en ruin kvar av mitt liv, där jag hade en stor trygghet. Men så blir det ibland. Det gör ont.
Ingen behöver oroa sig för min relation varken till Gud eller maken, det är väl bäst att säga det i a f. Men det hindrar inte att det drar rätt rejält genom min ruinbit. En ruin kan återuppbyggas, det vet jag. Jag känner en fin kyrka, som under ett antal år var en riktig ruin. Jag får tänka på den som en bild av att det mest omöjliga kan vara möjligt.
Jag ger aldrig upp, men det raserade tar en del kraft nu, som hade behövts bättre i andra delar av livet. Man väljer inte sina katastrofer, dom bara kommer som bekant.