september 2009


I dag ska jag gå en halvdagskurs (tack snälla kommunen) om lyft- och förflyttningsteknik. Jag antar att det blir intressant och bra. Själv skulle jag ha mer behov av en kurs ‘hur man lyfter sig i håret’. Där skulle jag vara väldigt motiverad.
Visst, jag är motiverad här med, men jag vet ju att om maken ramlar måste jag ringa larmgruppen i a f. Jag klarar det inte ensam. Fast det kommer jag kanske att göra efter den här kursen. Man ska alltid vara öppen för nya möjligheter.
Jag kan, jag vill, jag törs – jag är inte rädd, jag kan flyga – typ så.
Att jobba mot mål man inte riktigt tror på – hur bra går det?

Så klart jag är bortskämd. Jag är van vid rätt många tysta läsare och ett antal fantastiska som kommenterar, som ofta får mig att tänka ett varv till eller som får mig att slänga iväg nåt glatt och crazy svar. Det är en av dom saker som är så fantastiskt med det här. En annan sak är förstås lyxen att fundera över och bearbeta knepiga saker i ett liv som då och då rör till sig. Och att vara tacksam för möjligheten att nå kontakt med människor jag kanske inte annars hade sagt särskilt mycket till. Vi bjuder in varandra i våra liv och vidgar våra vyer.
Så det är lite knepigt att veta, faktiskt veta, att det finns läsare som inte längre vill mig väl, som söker efter bevis på att jag är en usel person. Visst, jag är kanske provocerande, men ingen som inte är jag, kan veta exakt vad jag menar. Jag känner rätt många knepiga människor, så det kan lika gärna vara nån av ‘dom andra’ jag tänker på. Och dom allra flesta här har ingen aning om mina bekanta, vi för ett allmänt principresonemang utifrån frågor som väcks hos mig.
Jag är väldigt tacksam för er alla som ger mig så mycket trots eller tack vare anonymitet!

Häromdan tänkte jag att jag kanske skulle köpa ett par nya svarta byxor. Förnya mig, men inte för mycket.
Fast sen tittade jag i garderoben – där fanns ett par lite för stora, hmm, och fyra (4) par som passade. Numer. Äsch.
Så gick det med den förnyelsen. Vem tror jag att jag lurar?
För flera år sen skrev en skarpögd kvinna om Jaqueline Kennedy att hon satt längst fram på alla modevisningar, och på alla andra bilder hade hon svarta solglasögon, svart t-shirt och svarta byxor. Möjligen en svart cardigan till. Fast det var nog ett par snäpp dyrare t-shirts och byxor, men principen.

Söner i militärtjänst innebär ett ständigt syende av märken på ärmar. Trodde ju jag var klar efter att ha fixat två jackor förut. Men nej. Nu har regementet bytt symbol eller nåt, så nu ska det mycket ordentligt fastsydda runda märket sprättas bort och ersättas med ett bananformat som ska sitta 6 mm under lilla svenska flaggan. Och sen, 6 mm under det, ska ett nytt runt märke dit.
Nu hoppas jag att dom inte tänker designa om sig igen. Jag tycker inte att det är så jättekul att sprätta. Och dessutom är både märkena och uniformstyget gjorda i väldigt stela material, märket värst, och ärmen är lite trång. Har jag tur syr jag mig i tummen.

Svarta och vita. Vilken sort ägnar man sig åt mest? Svarta lögner är för mig när man talar illa om andra, när man inte bryr sig om att ta reda på bakgrund och fakta, när man vill någon illa.
Vita lögner låter ju lite gulligare. Typ ‘vilken snygg kjol du har’ när man tror att den skulle kunna skrämma hästar i sken, eller ‘nej, men det var väl inte så farligt’ om nåt man vet var alldeles fel, eller när man tänker ‘det är bäst att människan framför mig inte får veta det här’ – och ibland kan det förstås vara så. Men börjar man vänja sig, hamnar man lätt i oöverskådliga härvor av både det ena och det andra. Jag försöker att låta bli dom också.
Jag ljuger inte. Frågar man mig svarar jag så ärligt jag kan. Men jag försöker att inte bre på med mer sanning än situationen kräver, jag behöver inte säga allt jag vet. Jag menar att det är bra att vara rak, men det är inget självändamål för att jag ska få känna mig bra. Hänsyn till andra måste finnas med, men man får inte lura sig själv – jag måste hålla reda på var hänsynen slutar och sanningen börjar. Och var dom täcker varandra. Livet är ett ständigt pågående arbete. Lite vila vore önskvärt. Snart.

Hade nyss ett långt samtal med en vän, vi ses då och då, utbyter blickar av förståelse, men pratar inte så mycket. Men som vi båda sa i dag, det behövs inte så mycket mellan oss, vi vet var vi har varandra och att vi har en grundmurad inbördes kärlek. Och att tala med nån som förstår och kan dra slutsatser exakt, så befriande det är. Att vara förstådd – vem längtar inte efter det? Så tacksam jag kände mig. Kärlek och vänskap, det är stort. Långt borta och ändå så nära.

Nu har vi ätit lunchen och det är bara maken och jag i bostaden. Svärdottern och jag fnissade uttröttat tillsammans när min oerhört intensiva svärmor satte igång och började berätta långa, ibland sammanhängande historier. Man tappar tråden snabbt. Jag gav upp för länge sen, och nu är min svärdotter i det skede jag känner så väl igen. Man tänker att man ska kunna hänga med om man lyssnar ordentligt, men det finns inte en chans. Rätt länge uppehöll hon sig vid kronprinsessfästmannens hälsa. För min del önskar jag honom allt gott, men jag förmår inte lägga nåt glödande engagemang på det hela, svärmor är djupt bekymrad för  hon tror att dom kommer att bli barnlösa. OK. Vi tar det då.
Nu måste jag vila.

Nu har jag gjort en snabbröjning i största rummet. Dvs sorterat ut och sorterat ihop och slängt. Riktigt prydligt, och allt på sin plats nu. Numer städar ju inte maken (obs! att jag inte ‘hänger ut’ honom med detta, det är bara faktum) och på den tiden han städade inför besök och så, hade han den irriterande ovanan att i full panik bara stoppa undan grejor i garderoben eller, för all del, skrivbordet. Det gjorde min pappa också, så jag var inte förvånad, men det är lite svårt att hitta saker som fanns framme. Och jag har dessutom länge tänkt att jag måste städa skrivbordet, när det numer bara är jag som hanterar det. Då vore det bra att veta vad som finns här. Vilken dag som helst, vilket år som helst.

I morgon ska Äldste&frun, svärmor och yngste (jo, han kommer strax hem) äta middag här. Kycklingfiléer fyllda med salvia och skinka, med lite sherry i såsen, ugnsstekt klyftpotatis m rosmarin, grönsallad och så ta da – lite jordgubbssorbet. Jag ska lägga den i kylskåpet så fort jag vaknar i morgon, vispa upp den när vi kommer från kyrkan och stoppa in den i frysen igen. Återseendet glädje. För den som inte var med – jag gjorde hur mycket js som helst till sonens bröllop 1 aug och allt är inte slut än.
Jag borde ha städat. Lite papper ska jag plocka undan, men det lär regna här och då är det mörkt.

Sockerberoendet och jag då. Jag har alltid låtit bli att svara på enkäter i tidningar eller på nätet, typ ‘kolla om du är sockerberoende’ – allt annat har jag gärna svarat på. Men förnekelse är en stark mekanism. Nu är det knappast nån som tittar och säger ‘Tigerlilja har köpt en påse Ahlgrens husvagnar – undras hur fort hon sätter i sig dom?’ eller ‘kan du tänka dig – kvinnan smällde i sig 200 g ljus choklad på en halvtimme’. På så sätt är det ett missbruk som är lättare att dölja än det mesta.
När jag gick ner för några år sen berodde det naturligtvis på ändrade matvanor, men också på att det automatiskt gav kontroll över sockerintaget.
Nu har jag insett att det är ingen idé att förneka det här. Och förra lördagen trillade jag dit. Stod och tittade i hyllan – det är ju ingen idé, bort därifrån bara – och hur det nu gick till köpte jag 150 g kexchoklad i småbitar. Jag skulle ju teoretiskt sett kunna ta två och spara resten. Tanken i affären då. Väl hemma äter jag upp hela påsen. Inte bra. Så då går jag och tar tre skivor fruktkaka. Ännu sämre. Så då tar jag ett par rejäla parmesanbitar – och nu snackar vi REJÄLA – och inser vad jag just gjort.
Den här veckan har just det gått bra i a f.

« Föregående sidaNästa sida »