söndag, 27 september, 2009


Så klart jag är bortskämd. Jag är van vid rätt många tysta läsare och ett antal fantastiska som kommenterar, som ofta får mig att tänka ett varv till eller som får mig att slänga iväg nåt glatt och crazy svar. Det är en av dom saker som är så fantastiskt med det här. En annan sak är förstås lyxen att fundera över och bearbeta knepiga saker i ett liv som då och då rör till sig. Och att vara tacksam för möjligheten att nå kontakt med människor jag kanske inte annars hade sagt särskilt mycket till. Vi bjuder in varandra i våra liv och vidgar våra vyer.
Så det är lite knepigt att veta, faktiskt veta, att det finns läsare som inte längre vill mig väl, som söker efter bevis på att jag är en usel person. Visst, jag är kanske provocerande, men ingen som inte är jag, kan veta exakt vad jag menar. Jag känner rätt många knepiga människor, så det kan lika gärna vara nån av ‘dom andra’ jag tänker på. Och dom allra flesta här har ingen aning om mina bekanta, vi för ett allmänt principresonemang utifrån frågor som väcks hos mig.
Jag är väldigt tacksam för er alla som ger mig så mycket trots eller tack vare anonymitet!

Häromdan tänkte jag att jag kanske skulle köpa ett par nya svarta byxor. Förnya mig, men inte för mycket.
Fast sen tittade jag i garderoben – där fanns ett par lite för stora, hmm, och fyra (4) par som passade. Numer. Äsch.
Så gick det med den förnyelsen. Vem tror jag att jag lurar?
För flera år sen skrev en skarpögd kvinna om Jaqueline Kennedy att hon satt längst fram på alla modevisningar, och på alla andra bilder hade hon svarta solglasögon, svart t-shirt och svarta byxor. Möjligen en svart cardigan till. Fast det var nog ett par snäpp dyrare t-shirts och byxor, men principen.

Söner i militärtjänst innebär ett ständigt syende av märken på ärmar. Trodde ju jag var klar efter att ha fixat två jackor förut. Men nej. Nu har regementet bytt symbol eller nåt, så nu ska det mycket ordentligt fastsydda runda märket sprättas bort och ersättas med ett bananformat som ska sitta 6 mm under lilla svenska flaggan. Och sen, 6 mm under det, ska ett nytt runt märke dit.
Nu hoppas jag att dom inte tänker designa om sig igen. Jag tycker inte att det är så jättekul att sprätta. Och dessutom är både märkena och uniformstyget gjorda i väldigt stela material, märket värst, och ärmen är lite trång. Har jag tur syr jag mig i tummen.

Svarta och vita. Vilken sort ägnar man sig åt mest? Svarta lögner är för mig när man talar illa om andra, när man inte bryr sig om att ta reda på bakgrund och fakta, när man vill någon illa.
Vita lögner låter ju lite gulligare. Typ ‘vilken snygg kjol du har’ när man tror att den skulle kunna skrämma hästar i sken, eller ‘nej, men det var väl inte så farligt’ om nåt man vet var alldeles fel, eller när man tänker ‘det är bäst att människan framför mig inte får veta det här’ – och ibland kan det förstås vara så. Men börjar man vänja sig, hamnar man lätt i oöverskådliga härvor av både det ena och det andra. Jag försöker att låta bli dom också.
Jag ljuger inte. Frågar man mig svarar jag så ärligt jag kan. Men jag försöker att inte bre på med mer sanning än situationen kräver, jag behöver inte säga allt jag vet. Jag menar att det är bra att vara rak, men det är inget självändamål för att jag ska få känna mig bra. Hänsyn till andra måste finnas med, men man får inte lura sig själv – jag måste hålla reda på var hänsynen slutar och sanningen börjar. Och var dom täcker varandra. Livet är ett ständigt pågående arbete. Lite vila vore önskvärt. Snart.

Hade nyss ett långt samtal med en vän, vi ses då och då, utbyter blickar av förståelse, men pratar inte så mycket. Men som vi båda sa i dag, det behövs inte så mycket mellan oss, vi vet var vi har varandra och att vi har en grundmurad inbördes kärlek. Och att tala med nån som förstår och kan dra slutsatser exakt, så befriande det är. Att vara förstådd – vem längtar inte efter det? Så tacksam jag kände mig. Kärlek och vänskap, det är stort. Långt borta och ändå så nära.

Nu har vi ätit lunchen och det är bara maken och jag i bostaden. Svärdottern och jag fnissade uttröttat tillsammans när min oerhört intensiva svärmor satte igång och började berätta långa, ibland sammanhängande historier. Man tappar tråden snabbt. Jag gav upp för länge sen, och nu är min svärdotter i det skede jag känner så väl igen. Man tänker att man ska kunna hänga med om man lyssnar ordentligt, men det finns inte en chans. Rätt länge uppehöll hon sig vid kronprinsessfästmannens hälsa. För min del önskar jag honom allt gott, men jag förmår inte lägga nåt glödande engagemang på det hela, svärmor är djupt bekymrad för  hon tror att dom kommer att bli barnlösa. OK. Vi tar det då.
Nu måste jag vila.