onsdag, 16 september, 2009


nyss igen. I morgon ska vi hämta henne (hah! hemma???) och ta en tur till makens åldriga morbröder för kaffe på maten. Eftersom en majoritet där behöver hörapparat kan det bli spännande. Dom är ett par fantastiska ungkarlar som fortfarande bor i föräldrahemmet, många jämnåriga kvinnor försvann till städerna, så det blev inte så många kvar – inte tillräckligt många i a f. Morbröderna är sociala och roliga och lever ett intensivt socialt liv i skogen, faktiskt. Då och då stönar nån av dom ‘om det inte var så mycket folk hela tiden utan man fick vila sig lite också’ och nåt ligger det i det.
Så i morgon är det vi som kommer. Ena morbrorn är väldigt duktig i hushållet, bakar och lagar god mat. Andre morbrorn ligger helst på soffan, röker och tittar på tv:n. Då och då går han ut och jagar hare eller älg.

Av Osloskånskan fick jag en utmaning och kan bara säga OVÄNTAD. Och det gillar jag. Man vet aldrig om det är en norsk språklektion, en bild av lust och glädje med mannen, saknaden efter sonen, SKOR (ett stort ämne) eller vad som helst. Jag gillar det oväntade! En praktkvinna.

utmaning1

När jag kom hem i dag la jag märke till att någon måste ha tagit i den låsta dörren. Vid lunchen berättade maken att han talat med sin lilla mamma i telefon och när hon hade kommit upp i varv (kan ha tagit 8 sek) så dog hennes telefon. Den gör ju det ibland. Han försökte ringa igen, men inget resultat. Då hade hon gått hit och tagit i dörren och maken hade ropat inifrån ‘är det du Tigerlilja’ – men det hade hon förstås inte hört, så hon hade gått därifrån och lyckades efter en stund ringa maken igen. Och varför hon inte gick upp på mitt jobb på vägen (hon passerar det alltså) kan jag inte räkna ut. Jag ska gå bort till henne i morgon em och passa på att ta en bild på hennes helt otroliga petunia – eller heter det surfinia? – en hängande lila sak, otroligt praktfull. Hon kan sätta en pinne i jorden och få den att blomma, och här hade hon ju en startpunkt.

Klippningen, makens alltså. I morse skulle det ske. Han satt på stolen och jag hade plockat fram dammsugare och klippapparat och sa ‘nu kommer jag att klippa ungefär som på sönerna’. Det var inte ett budskap som gick hem. Det gick bort snarare. Han tvärvägrade. Det skulle se ut som det alltid gjort.
‘Men det går inte längre’, försökte jag. Han är inte tunnhårig, men det har blivit mer panna liksom, och då blir det underligare och underligare att klippa sidbena. Så jag lade undan grejorna och sa att då får det vara för min del då. Jag frågade om han tänkt en eller två flätor så småningom. Vi får se hur det blir, men alltså om ni ser en ljus, grånad man med vänstersidig förlamning och fläta/flätor och en argsint kvinna bredvid, så är det troligen maken och jag.