fredag, 11 september, 2009


Förutom att svärmor, 88, alltid tryckt i barnbarn, nu också barnbarnsbarn och hundar allt godis som funnits i närheten, så har hon ju andra sidor också. Den här veckan har hon t ex tagit hand om sin äldre syster, som i vanliga fall bor ute i skogen med sin man, 93, men nu hade avloppet gett upp och skulle lagas. Hennes syster är alltså (också) nästan döv, ser väldigt dåligt och har värk i hela kroppen. Hennes knän har varit urdåliga så länge jag känt henne, och med övervikt och en ladugård att sköta har det naturligtvis varit väldigt tungt. Men nu tog svärmor då hand om henne.
Skulle sköta medicinering också. Och där glömdes nån sorts röda piller bort, och tydligen är tanken att dom röda pillren ska hjälpa mot hennes alltför aktiva drömliv. Men den här veckan har hon alltså drömt mycket och högljutt, så svärmor har haft svårt med sin sömn också då. Jag kan inte riktigt förstå om hon inte tog av hörapparaten, men anyway, hon fixade det hela, och hade kokat högrev och fixat och donat.
Hon är en otrolig kvinna.

Att åka nånstans med svärmor är alltid något av ett äventyr. I dag var maken och jag färdiga i god tid – inte alltid fallet, toabesök kan haka upp sig etc, så jag var väldigt nöjd. Maken sätter sig i bilen och vi piper iväg mot svärmor. När vi svänger runt vårt första hörn ser jag långt borta nån som är väldigt lik svärmor gå in i närmaste godisbutik. Jag frågar misstänksamt maken vad dom kommit överens om. Jo, vi skulle hämta henne hos henne. Vi åker dit, ingen svärmor på trottoaren, ingen svarar på dörrklockan, ingen svarar i telefonen. Maken och jag åker tillbaka mot vår bostad. Jo då, där kommer svärmor på trottoaren helt omedveten om omgivningen. Vi packade in henne och kom äntligen i väg. Hon hade köpt kinderägg till gossarna.
Och sen fick jag 25 min på stan alldeles ensam, köpa rakvatten, två böcker etc. Bra.
Tvåan hade förstås bakat en jättegod maräng-citronpaj. Och farmor försöker som vanligt mata hunden i smyg, vilket Tvåan med blixtrande ögon hindrar. Lite kul. Nu är han bara långa ben, lille vännen. Men så obeskrivligt rar. På bilden under sitter han rätt disciplinerat men sträcker sig efter mattes godis, just när jag trycker. Och han är numer alldeles vågig på ryggen, blank och vacker.

valp2

Jag går genom livet med ständigt nya källor till förvåning. Min nya statistik t ex. Exotiskt att ha läsare i Schweiz (två olika), Frankrike, England, Västbanken och USA. Dom två i Norge har jag hyfsad koll på – rara ni – men dagens stora förvåning är att någon lagom sent går in från en arbetsdator på Kyrkans Hus. När jag går förbi där händer det att jag undrar vad man gör inuti. Berätta gärna! Jag är vidsynt.

Jag gillar rutiner. När man inte behöver tänka, det rullar bara på. Och jag uppskattar att det är så. Maken har mycket lite förmåga att lita på rutiner, det blir inte ett sammanhängande skeende som rullar på där. Varje grej måste beslutas varje gång.
Men jag ska bryta min vanliga rutin i dag. Nästan alltid börjar jag pyssla med maten vid 12.45, sätta på ugnen och plocka fram grejorna och så. Men i dag är tanken att vi ska äta redan kl 13 och hämta upp farmor för en tur till Tvåan. Så jag sitter och stirrar på klockan för att inte missa. Fast jag fuskar i dag, rökt makrill är inte så komplicerat. Eller kokt potatis. Mycket godare än Mamma Scan i a f, för den som inte är fiskallergisk. Kanske blir det hundbild så småningom.

Första höstdimman i morse. Riktigt vitt. Och nu strålar solen, en fantastisk förmiddag. Och jag har hunnit med både det ena och det andra. Inte som jag tänkt, planer är till för att revideras.
Först ringde min mobil och jag lyckades gräva fram den. Jag önskar att jag kunde se bättre genom alla slags dimma. Att jag klart kunde visa en bekväm väg. Men den väg som finns är inte bekväm. Om jag inte kan gå själv blir jag buren som den lilla fåret, som tappat bort sig, och bärs på herdens starka axlar. Men brutet ben ligger jag där i trygghet, men det gör ont.
Sen nåt helt annat, en annan sorts sorg och vånda. Men delad sorg bärs tillsammans. Att gemensamt hitta närhet, också där att hitta en väg framåt. Ständigt på väg. Se klart det som gör ont. Tacka för den stora kärleken som strömmar genom världen, trots allt, och som sipprar in i min själ, tvättar bort sorg och ängslan. Försiktigt vidare. Att vara tålig och låta tiden gå under ständigt arbete. Det osynliga arbetet, inte ett dugg glamoröst.