torsdag, 10 september, 2009


Min familj hånar mig för att jag mycket långt efteråt kan komma ihåg vad folk har haft på sig. Underligt, ja visst, men sån är jag.
Jag kan komma ihåg saker runt mina egna kläder också. T ex dom bruna stövlarna, som jag grävde fram i går. När jag hade dom första gången blev jag bjuden på lunch på hotellet av min vän, mannen-med-barnportion-och dubbel-efterrätt, och jag minns åtminstone att vi åt friterad banan till efterrätt.
Och mina bruna jeans, som jag har på mig i dag, efter en liten paus i brukandet. Där minns jag att vi var borta en helg och jag hade dom på mig. Då kom det fram nån jag inte träffat på några år och sa ‘är du sjuk, du ser så smal ut?’ och smal såg jag förvisso inte ut, och sen minns jag också hur jag stod ute på gräsmattan där vi var, och telefonen ringde.
En mycket älskad vän, som var så trött. Jag kan grubbla än i dag om jag hade kunnat säga något bättre den gången, som skulle hindrat mycket elände. Men man vet aldrig.

nån slags trist rekord är det väl så här års, att innan kräftskivan få så ont i huvudet att man inte ens kan ta sig dit. Hände mig förra helgen.
Och den här helgen behöver jag inte heller fundera. Mitt lilla samhälle har bestämt sig för att genomföra en hela-samhället-dansar-och-kräks-festival. En hel del av det kommer att äga rum på vårt lilla torg, på andra sidan kvarteret där jag bor. Man har redan börjat spärra av för matserveringsgrejor (vi snackar långtradare här) och satt upp stängsel och pysslat på. Jag som inte gillar öltält eller sockervadd är lite udda i sammanhanget. Och dom brukar ordna ljudanläggningar som skulle räcka till betydligt större tillställningar. Lite extra kraft behövs nog här.

händer det att tiden och evigheten krockar, eller snarare interagerar. Torsdag är nästan alltid den kväll jag går i veckomässa i kyrkan i skogen. Så också i kväll. Än så länge är det ljust ute när jag åker, och i kväll dessutom varmt och vackert.
Platsen där tid och evighet möts. Där jag blundar och ser den heliga närvaron av Guds änglar och helgon, mitt i den torftiga omgivningen. Här och nu, där och då – gränsen upplöses. Och jag tänker på alla som är mig kära, på dom som är mig mycket olika, på dom som gör mig och andra illa. Måtte Gud hjälpa oss alla! Snart är tiden slut. Evigheten redan här och nu.

då inget särskilt händer. Fast det är inte riktigt sant. Jag cyklade. Jo då, jag har kunnat cykla länge. Men sonen och jag enades om att min cykel är slut tidigt i våras. Men nu har jag upptäckt att om jag bara inte försöker växla, så fungerar den utmärkt. Och varför ska jag växla som bara susar runt i vår lilla ort, till Maxi ungefär, för att jag är för lat att gå hem därifrån.
Så i dag åkte jag till järnhandeln och köpte en tavelkrok, så jag kunde hänga upp den vackra ikonen med Treenigheten på väggen. En och en halv månad har den stått på fönsterbrädan. Har jag sagt att jag är lite slö i starten om jag inte har en deadline? Och vem kan ha en deadline inför Treenigheten liksom. Är det nånstans vi snackar evighet är det där.