tisdag, 1 september, 2009


När man träffar nån som säger ‘läget?’ så fattar ju vem som helst att det inte är meningen att man ska lämna ett utförligt svar. Man ska säga -‘jo, tack, huvudet upp och fötterna ner’ eller så. Inte ens ‘det har varit bättre’ är nån hit, även om det är sant.
Vi satt där i sängen för att be aftonbön, maken och jag, som alla kvällar i vårt liv. Ibland sjunger vi (när maken känner sig i form, min ev form är aldrig så lysande, så den räknas bort) och ibland läser vi , ur psaltaren, hymner och böner.
Och då och då är det väldigt plågsamt (trots att det är värdefullt på många sätt) men när makens röst inte lyder honom alls, när han pendlar upp och ner, värre än det mest utpräglade målbrott. Jag vet aldrig hur han kommer att låta, när han börjar säga nånting. Det är så konstigt. Vi som känt varandra så många år. Det är så tydligt att ‘normalt’ inte finns längre.  Jag borde vant, jag borde veta att så här är det. Det är snart fem år sen och jag har inte vant mig, aldrig, och jag kommer aldrig att leva ett vanligt liv, med nån som tar ansvar för mig när jag behöver det. Tacka för att jag är stressad att maken ska drabbas hostande och snörvlande. Och ändå, till sist, trygghet mitt i sorgen.

Nya horisonter – en läsare i England minsann – kan det vara kära rara H tro? *vinkar frenetiskt* – ja, jag vinkar även om det är nån annan.
Och vem i Schweiz har hittat hit?
Många frågor, inte så många svar. Och jag lugnar mig nog snart, men tekniska hjälpmedel är lite kul ibland.
Undrar hur många näsdukar jag förbrukat sen sist? Och jag flyttade fram massagen en vecka, som det känns nu kommer hon inte att kunna peta på mina stackars revben ens då, den känns tveksamt att jag ens skulle ha dom kvar.
Nu ska jag gå och handla och sprida mina baciller så gott det går. Hur ska jag göra annars? Just nu är det inte så många offer där i a f, och jag kan ju knappast skicka maken.

är dagens aktuella tema. Och jag som hade tänkt att ev vaccinera åtminstone maken, men nu känns det som en överloppsgärning. Här sitter jag med en bladning snor/sågspån i huvudet och nyser och hostar och snörvlar. Jag är inte riktigt i det stadiet, när man måste stanna och kniiipa när hostan kommer, men det är inte långt borta. Köpte t o m nya pappersnäsdukar på apoteket. Fast det hjälper inte, snart har jag en alldeles knallröd näsa, som jag då får smörja in med Eight Hour Cream. Mys.
Och pålitliga grannväninnan hade brustabletter som hon donerade och sa ‘du kan köpa mer på apoteket’ – receptbelagda. Jag hade brustabletten i ett glas vatten och så min kaffekopp, så jag började hälla mjölken i brusglaset. Gör inte det! Det blir rätt äckligt, jag åt det med sked till slut.
Och inget mascara – ingen idé det heller. Jag funderar på allvar på att sova i blommiga soffan bredvid datorn, för jag kommer att väcka maken hela natten i det här skicket.

– Nu tar vi på oss galoscherna och går ut i det soliga livet igen, som Hosanna alldeles nyss sa.
Hon har hjälpt mig att klippa och klistra, så att min statistik kommer att fungera mer detaljerat. Därav den lilla diskreta ‘jag har IP-koll’ längst upp till höger. Så om det dyker upp nån här från annan krigförande part – för sent att ångra sig nu – finns redan i min box s a s, så lovar jag att det kommer att bli en sorglig historia. Jag vet vad jag ska hålla utkik efter.
Det hjälper inte Hosanna i hennes ledsnad, eller oss som saknar henne, men jag vill inte bli huttlad med.

Jag gjorde ett lite misslyckat försök i dag, på förekommen anledning, som man brukar säga, med ny teknik. Men jag ger mig inte, i morgon ska det lyckas. Jag ska skaffa mig en mer sofistikerad statistikfunktion så att jag kan kolla upp lite bättre. Det blir intressant för mig att kunna urskilja ett och annat och se om lilla jag kan väcka intresse hos oväntade läsare. Ni vanliga trevliga goda människor fortsätter precis som vanligt, men nu har paranoian slagit till.
Det gillar jag inte. Men det man kan se i ansiktet är alltid att föredra.