Dom flesta söndagsmorgnar vaknar jag lite sent, kokar gröten, skyfflar maken till badrummet i flygande fläng och så är det ut till bilen som gäller. Men minsann! I dag vaknade jag utan väckarklocka, frukost i lugn och ro, tvättade håret på maken, han fick raka sig och jag klädde på, och nu har vi fortfarande en kvart innan vi åker till dagens Mässa. Jag är tacksam att vi kan åka tillsammans, det ger en sorts fundament i den underliga tillvaro vi har. En glimt av evigheten mitt i den tid som ständigt forsar förbi. Solen skiner också, men det hindrade inte att det kom en våldsam skur mitt under det strålande solskenet.  Kanske det också som resten av livet.