Jag har just tittat på Finnkampen. För mig som inte tränar så överdrivet är det väldigt ansträngande att sitta i soffan och hjälpa i synnerhet herrarna till seger. Jag var alldeles matt efteråt. Och fnissade. Hjälten Wallerstein som verkligen gick på vilja allra sista biten har en storebror, som jag känner. Fruktansvärt lika. Skulle kunna byta pass vilken dag som helst.
Nu kan i o f s nästan vem som helst byta till mitt pass också, så det kanske inte säger så mycket. Jag har aldrig träffat nån som varit nöjd med sin passbild.
På mitt jobb-utanför-hemmet ska det tas bilder på alla anställda. Den som ska ta dom sitter rätt nära mig, så jag hör ju vilket klagande det är. I synnerhet snygga kvinnor är konstant missnöjda, och det får tas tio bilder innan dom är nöjda. Jag sitter och väser för mig själv ‘inbilla dig inget, det blir inte bättre, för det är inte bättre’, men än så länge har jag hållit mig.