söndag, 30 augusti, 2009


Kanske lite tveksamt nu, konstanta regnskurar i dag och så pass kyligt att jag tog på mig strumpor nyss. Men så kan vi ju inte ha det! Jag letade upp en flaska ouzo längst bak i skåpet – typiskt sommar för mig – och hällde upp ett litet glas.
Uteplatsen, en cigarill och Venus, strålande till höger på himlen. Inte höst riktigt än. Fyra månader till nyår.
Nu var jag där igen, nästan omöjligt att tänka så långt fram.
Men det var skönt på uteplatsen. Det räcker långt.

Det är bra att ha något positivt framöver, en liten tankemässig morot liksom. Lite tomt på den fronten just nu. Fast maken och jag ska åka iväg och bo på hotell om ca en månad. Trevligt dagsprogram, goda vänner. Fast jag har en talang att rådda till det. Jag har bestämt mig för att ha ett samtal med ett par av meddeltagarna en förmiddag. Jag har tänkt mig att vi ska tala om kärlek och ärlighet. Det låter väl trevligt och lockande? Ungefär kategorin ‘uppriktiga samtal’ som man brukade säga i Kreml på den gamla onda tiden. Snäppet över enkel biljett Sibirien. Nog har jag en förmåga att roa mig, slå mig lös liksom. Fast ibland har man inget val. A woman’s gotta do what a woman’s gotta do. Och i det fallet – ansikte mot ansikte – inte telefon eller mail.

Jag har just tittat på Finnkampen. För mig som inte tränar så överdrivet är det väldigt ansträngande att sitta i soffan och hjälpa i synnerhet herrarna till seger. Jag var alldeles matt efteråt. Och fnissade. Hjälten Wallerstein som verkligen gick på vilja allra sista biten har en storebror, som jag känner. Fruktansvärt lika. Skulle kunna byta pass vilken dag som helst.
Nu kan i o f s nästan vem som helst byta till mitt pass också, så det kanske inte säger så mycket. Jag har aldrig träffat nån som varit nöjd med sin passbild.
På mitt jobb-utanför-hemmet ska det tas bilder på alla anställda. Den som ska ta dom sitter rätt nära mig, så jag hör ju vilket klagande det är. I synnerhet snygga kvinnor är konstant missnöjda, och det får tas tio bilder innan dom är nöjda. Jag sitter och väser för mig själv ‘inbilla dig inget, det blir inte bättre, för det är inte bättre’, men än så länge har jag hållit mig.

Nej. Jag har inte köpt nån än och nu finns väl ingen att få tag på, gissar jag. Sonen berättade att fredagar har dom ‘önsketimme’, dvs dom får beställa vad dom behöver och så nästa fredag får dom det, typ skokräm eller plåster. Den här gången sa gruppledaren att dom behövde 29 alkogel. Befälet tittade svart och undrade om dom drack den. Jag förklarade för sonen att ute i resten av samhället är den f n slut, eftersom alla väntar på digerdöden. Det vet han ju inget om, jag måste börja komma ihåg att ge en condensed version av veckans viktigaste för honom.
Men i går kväll fick jag nån sorts hosta som när jag hostar till ger rejält rasp i halsen, och det känns som om jag skulle vilja ta en virknål, modell större, och dra ut slemmet. Kan bli något stort, det här.

Dom flesta söndagsmorgnar vaknar jag lite sent, kokar gröten, skyfflar maken till badrummet i flygande fläng och så är det ut till bilen som gäller. Men minsann! I dag vaknade jag utan väckarklocka, frukost i lugn och ro, tvättade håret på maken, han fick raka sig och jag klädde på, och nu har vi fortfarande en kvart innan vi åker till dagens Mässa. Jag är tacksam att vi kan åka tillsammans, det ger en sorts fundament i den underliga tillvaro vi har. En glimt av evigheten mitt i den tid som ständigt forsar förbi. Solen skiner också, men det hindrade inte att det kom en våldsam skur mitt under det strålande solskenet.  Kanske det också som resten av livet.