lördag, 29 augusti, 2009


ska bilen och jag till bilbesiktningen. Nu råkar det vara första gången för lilla bilen. Jag har varit med förr. Förutom bilen vi hade innan, har vi alltid haft gamla bilar, som alltid har besiktigats både en och två gånger. Fast då var det inte så mycket elektronik i bilar, så vi hade en lokal pensionerad raggare som hjälpte oss med våra krassliga bilar. Han var duktig och billig. Enda problemet var att han hade en liten lockig, elak, feg vit hund som försökte komma bakom en för att kunna nafsa. Så det gällde att ha koll på hundkräket. Sen hade han råkat ut för att en domkraft hade släppt en gång, så huvudet hade kommit i vägen och han kunde få migrän då och då, och då blev det inga bilar lagade.
Sen blev det inga lagade när han satt inne länge för illegal vapenhandel heller. Nä.

Just nu sitter jag med ett milt leende över hela ansiktet. Jag fick ett mail till min alldeles vanliga adress från en kär vän, som hittat hit. Välkommen! Kommentera gärna, anonymt eller inte, allt är möjligt här.
Lite skakigt är det allt, men samtidigt minns jag när jag började läsa hos Hosanna. Det har betytt en fördjupning av vår relation, vi var/är mycket mer lika än vi nog hade gissat innan. Eller hur? I det dagliga livet har vi lite av en mask, ett annat avstånd till alla vi möter. Visserligen är det här också en del av livet, och man väljer själv vad man visar, men en klok läsare ser och förstår mycket som inte sägs direkt. Dumma läsare ser vad som helst, men det är så i hela livet.
Och den som läser, läser på egen risk. Gillar man inte låter man bli.

lyfter jag huvudet i dag, närå – ingen roséhatt här, bara livet, som igår var lite tufft.
I dag har jag ju ätit lunch med yngste hemma. Han berättar glatt om sitt underliga liv. Ute i skogen, när matgruppen säger ‘i dag bjuder konungen på rotmos och leverkorv’ och alla stönar ‘nämen va fan’ och dom ändrar ‘nej, visst nej – han bjuder på spagetti och köttfärssås’ – mottaget med jubel. Mat är viktigt.
Om en liten stund är det dags igen att baka limpor. Doften gör mig alltid glad.
Och när jag satt på uteplatsen på förmiddagen och den vanliga talgoxen kom flygande och satte sig alldeles i närheten och tittade bekant på mig. Jo, det är samma, den är rufsig på ett speciellt sätt på huvudet.
Detaljer.

Den som är chef har makt. Det är inte enkelt. I min lokaltidning läser jag om en chef som säger ‘jag har inte haft tid att kolla pappren, men jag är säker på att min underchef inte ljuger’. Hej och hå. Då har man inte tänkt alls. Förtroende är bra, kontroll är bättre. Det är inte säkert att alla är uppriktiga. Det krävs ett kontrollsystem också. Dels dom här tråkiga pappren, som chefen inte hunnit läsa, men också levande informanter. Det låter inte så trevligt kanske, men det är sant.
Machiavelli hade inte helt fel. Och den som inte vet om det gör ett dåligt jobb. Inom varje avdelning måste man ha en informell förtrogen, som kan berätta hur saker fungerar i praktiken. Har underchefen betett sig taffligt någon annan gång, har han/hon brutit mot regelverket förr, har han/hon sett till att fel täckts upp, hur är stämningen – hukar sig folk eller går dom glatt till jobbet? Innan man vet det ska man akta sig för att ta för stora ord om förtroende i sin mun. För dom flesta ler uppåt. Det är intressant att stå bredvid.