söndag, 23 augusti, 2009


Augustinus levde för länge sen, och behövde inte göra nåt testamente när han dog, för han hade inga ägodelar, men han lämnade en del annat efter sig. Den här bönen t ex, som är en tröst för mig.

Allsmäktige Gud, du som har en sådan omsorg om var och en av oss, som om du bara frågade efter honom ensam, och sådan omsorg om alla, som om de var enbart en enda. Jag ser att somliga ting förgår, och andra kommer i deras ställe, men du förgås aldrig. Min Gud och Fader, dig vill jag därför anförtro allt jag har tagit emot från dig. Då kommer jag inte att förlora någonting. Du ger beständig och säker trygghet. För du, o Herre, har skapat mig till dig, och mitt hjärta är oroligt, tills det finner ro i dig. AMEN.

Det oroliga hjärtats hem, dit är jag på väg. Ständigt på väg.


Ni är fantastiska – jag morrar lite ibland över att kanske kunde nån mer av dom tydligen återkommande säga nånting – men ni som gör det: TACK! Jag såg just att kommentarerna är nästan 8000! Och nästan alla fantastiska, som ger mig mycket.
Inte surkarten som klagade på att jag inte gillade vad presidenten i mitt favoritland sa när det var jordbävning där. Om jag skriver namnet på honom eller landet dyker väl mänschan upp igen! Så jag passar mig.

Det känns lite tomt nu, det gör det. Största delen av sommaren är förbi, väldigt mycket. Och när jag försöker tänka framåt – inte min bästa gren – kan jag inte komma på något att se fram emot. Faktiskt. Fruntimmersveckan, som (inte just därför) är årets höjdpunkt, var fin på många sätt och samtidigt gav den lite bekymmer, sonens bröllop var ett stort glädjeämne – fin dag och mycket glädje, och i går – att åka i väg ‘som en vanlig människa’ och göra något som skilde sig så totalt från min dagliga tillvaro, sånt som var självklart för fem år sen, och som troligen aldrig mer händer – det var fint att få en sån dag.
Men nu är det annorlunda. Julen är tack och lov mycket avlägsen.
Jag funderar förstås en hel del på hur det egentligen blir med maken på lite sikt. Ingenting kan jag göra. Och mitt jobb, jag vet att bästa grannväninnan kommer att sluta ganska snart, och det är ett stort bekymmer.
Det går an att säga att det är viktigt att älska sig själv, men man behöver lite uppmuntran också. När min far dog kändes det som att det aldrig mer skulle finnas någon i denna värld, som skulle älska mig tvärs igenom, fast jag är som jag är. Med ett eller annat kort avbrott känns det nog så fortfarande.
Det blev inte så muntert men sant. Så är det.

Förr i tiden när jag höll nåt litet föredrag hade jag alltid mycket noggrant skrivet manus, korrekt kommatering och alltihop. Men i går när jag åkte och pratade om tacksamhet mitt i livets knöligheter, hade jag inte det. Jag hade tänkt rätt mycket, hade saker som absolut skulle med, och sen litade jag på att åhörarna skulle på ett eller annat sätt ge mig den sortens feedback att jag skulle kunna ge det åtminstone någon behövde.
På mitten blev jag helt plötsligt lite hes och sa prövande ‘det kanske är kaffe nu?’ – och blev alldeles chockad när en av kvinnorna sa ‘nej, sluta inte nu, jag kan lyssna hur länge som helst’ – så ni förstår att det var en fin dag för mig. Väldigt tacksam är jag.