lördag, 15 augusti, 2009


Kvällens frukt var italienska druvor, stora gröna saftiga – påminner alltid om när vi satt ute i Rom och åt och druvorna kom in i en skål kallt vatten. Underbart.
I dag är det dessutom Ferragusto – 15 augusti – firas till minnet av Jungfru Marie himmelsfärd. I Rom betyder det att alla åker till landet, alla affärer och restauranger slår igen – nu vet jag inte hur McD gör, dit brukar jag inte gå i Italien, men annars är det svårt att hitta lunchställe. Vi traskade runt i +30 grader nån gång. Men jag skulle gärna göra om det.
Helst inte Ferragusto, men annars. Här sitter jag i det lätta regnet och tänker på hur det varma mörkret känns.
Nog skulle jag vilja.

Den ömma modren slet fram hårklippningsgrejorna. Det var ingen måtta på hur tjockt hår sonen har. Så nu ligger det, trots mitt dammsugande en massa små otäcka hårstrån och bara väntar på att sticka sig in i mina fotsulor. Det gör så ont. I synnerhet när man ska dra ut dom eftersom hullingarna då tar emot.
Men det blir inte fråga om hårnät längre. Några av gossarna hade rakat varann på luckan, och för en hade laddningen tagit slut efter halva klippningen, så dom fick vänta till morgonen innan han blev färdig.
Hans bror hade ännu kortare, och det såg lite märkligt ut eftersom han, när han var sju sprang in i en vindsnurra, som skar upp skalpen med två raka streck.
Och jag har sytt fast märkena också, så dom inte fladdrar i vinddraget.

Vi är inte sams just nu. I synnerhet har vi olika uppfattning om det här med att klä av sig och på sig. Dessutom lyckades jag spilla kaffe-med-mjölk på favvo-tshirten, bredrandig, och kaffet hamnade på den vita randen – så då skulle den tas av och en annan på. Det tog fem minuter, jag lovar. Jag står och försöker övertala mig att det ska visst gå bra, men h arm bakåt uppåt är inte alls lätt. Löjligt. Ska se om varm vetekudde hjälper.
Sonen ska klippas också, men då tar man ju armarna framåt, så det går nog bra. Inget att skjuta upp. Det lär inte bli roligare.  Just nu önskar jag nästan att jag hade en spikmatta. Som omväxling.

Stod och lagade mat i inledningen. Naturligtvis finns det inte en människa inom synhåll för Jan Guillou som är hälften så begåvad som han själv. Visst. Men när han hånar Reinfeldt för att han sagt att Sagan om Ringen är hans favoritbok -‘och det kan ju vara ett misstag, för dom som delar boksmak med honom har ju knappast rösträtt’, så blir det lite sten i glashus över det. Jag menar – här talar mannen som gjort en förmögenhet på agent Hamilton, väl unt – visst, men inte så fasanfullt mycket mer djupsinnigt. Det hjälper inte att demonstrera vilken förfinad musiksmak Hamilton skulle haft.
Men det är klart att det är svårt att dölja att man är solen i sitt lilla universum.