lördag, 8 augusti, 2009


När vi skulle be completoriet nyss (aftonbönen som gör dagen komplett) sa jag ‘ och nu sitter vi här i st f att vänta på tårta som förra lördagen’.
Maken – ‘den var fem våningar va? Men jag fick ingen’
Jag (upprört) – ‘det fick du väl visst, ingen jättebit så dags på dan, men du fick tårta och biskvi och spettekaka’.
Maken – ‘det måste ha varit en förfärligt liten bit. Vad var det i den?’
Den var både god och vacker. Så det så.

så här på lördagskvällen – Hosannas rara Jansson dök upp – han hade ringt innan – och gevalia kaffe fick han inte.
Fast en bit jordgubbssorbet blev det. Jag har fortfarande två omgångar kvar! Om nån skulle vara intresserad.
Fast om en stund tar vi lite hallon, maken och jag. Köpta på torget i dag, tillsammans med Transparanche Blance (eller hur det nu stavas) – äpplen i a f. Jag tyckte det var lite tidigt, men dom var jättefina.

Rätt mycket här handlar ju om makens olika problem. I dag satt han och tittade på femtielfte reprisen av ett program on en kvinna i trettioårsåldern, Cinna, som fått en vänstersidig stroke (alltså höger sida synligt påverkad) – då får man oftast talproblem, afasi. Hon jobbade enormt med sin fysiska rehabilitering, och lyckades väldigt väl med den, talet gick också framåt, men hon var missnöjd. Hon fick börja på en afasikurs, och var oerhört ledsen efter första gången, dom andra var så gamla och så mycket sämre, och hon hade så mycket högre mål än dom. För mig var det väldigt rörande att se hur hon allteftersom lärde sig att se bakom deras handikapp och fäste sig vid dom. Hennes syster och svåger hjälpte henne med all pappersexersis, hon hade ju lässvårigheter och planeringssvårigheter. Där sa hon att det är så förfärligt att vara beroende och det höll maken livligt med om.
Och visst är det, men som omgivning måste man stötta, och sjukdomsinsikt är inte nåt som är konstant.
Jag önskar henne ett väldigt bra liv.

Det var i dag jag skulle damma och dammsuga. Har det blivit så? Nej, nej.
Jag hade köpt en pocket ‘Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap’ till maken för ett tag sen. Han har inte läst den, men jag högg tag i den själv i går kväll. Nu har jag läst ut den. Det var feel good. Trots alla förfärliga fakta mitt i alltihop om den tyska ockupationen av kanalöarna. Vem skulle inte vilja åka dit efter detta? Det verkar så vackert och fridfullt.
En god vän var där för några år sen och talade varmt om resan. Fast just nu tycker jag att resor där jag själv sitter vid ratten är bäst, så det blir väl lite svårt.

lite lätt i går. Sanningen är en stark brygd ibland. Grannen är entusiastisk koloniodlare. Hon har en liten fin stuga och ett växthus och en plätt hon pysslar med, hon trivs så. Det är ett koloniområde, och det betyder att det finns grannar. Grannar som bedömer varandras ordning och odlande. Då finns det alltid dom som tycker att andra faller ur ramen.
En av damerna där har en sällsynt talang för att hålla reda på misstag omgivningen gör. Min granne klarar inte riktigt det, och bestämde sig i början av sommaren att efter flera år, så skulle hon nu övergå till att prata över staketet och inte gå in där och sätta sig ner och dricka kaffe – ‘det är så svårt att resa sig upp och gå när hon börjar tala illa om nån, men står man vid staketet kommer man snabbt iväg’, som hon säger.
I går hade damen sagt till henne ‘jag förstår inte att ingen kommer in och dricker kaffe, fast dom är här, är det ingen som kommer  bort längre’.
Och grannen sa ‘jag var så feg, att jag inte kunde säga till henne att det är för att hon pratar skit om ALLA, jag mumlade obestämt att jag ibland bara åker ner och öppnar växthuset, och jag kände mig så dum’. Vad gör man?