onsdag, 5 augusti, 2009


– sonen. Hektiska dagar och en tillvaro vid sidan av allt vanligt liv. Putsa kängor hade varit kvällens övning.
Maten var oväntat bra, upp till uppställning kl 6. Sy på beteckningar (han har inte sytt sen mellanstadiet och syslöjdsdamen var ett under av ineffektivitet), hålla reda på alla grejor och uthärda.
Nästa torsdag är det permission, buss till närmaste tåg. Missar jag tåget, går jag hem, sa han.

Det finns många skäl att sakna sonen. Ett av dom är min uppkoppling. När han har varit borta ett par dygn blir det bara trassel. Jag har ju erfarenhet från när han lanar, då brukar jag få trassla med routern och nu är det dags igen.
Upptäckte just att mina två tidigare inlägg tydligen gömt sig på nåt raffinerat sätt, så – hur nu det går till – men jag har tydligen verkat död i dag hittills. Men så är det inte. Än.
Jag käkar frenetiskt min fruktsallad igen för att hänga med ett tag till. Nu har jag lyckats avhålla mig från mitt annars eviga småätande sen den 26 juli, då jag på raken slukade tre präktiga havrekakor, som låg i skåpet till ingen nytta.

Att färdas med lätt bagage. Att släpa med sig bara det nödvändigaste. Vad är nödvändigt? Hela mitt livs minnen följer med. Men jag väljer hur jag vill packa dom. Allt det mörka, smärtsamma – det jag gjort och det jag underlåtit, det andra gjort mot mig och jag mot dom. Ska det ligga i hörnen som ständiga påminnelser, att fiskas upp, betraktas, väcka ny smärta, riva lite i såret, inte skära – bara rispa.
Jag tror inte det. En särskild liten låda, förseglad, inget går att plocka tillbaka. En låda – svart och dunkelt röd med guldstrimmor – så ska min låda se ut. Den ligger stilla och ingår i min packning, bidrar till stabiliteten på sitt sätt.
Och en dag, när Herren kommer åter, slänger jag min smärtsamt vackra låda.

lever vi. Sa maken nyss. Vi hade rejäl sovmorgon. Och sen steg han upp till grötfrukosten. Jag vet inte om jag skulle kalla det så, men jag kokar ju gröten.
Det är en strålande dag, vi ska äta rökt makrill och jag ska på massage i eftermiddag. Lite dolce vita är det nog, vid närmare eftertanke. Tvåan ringde och frågade bekymrat om vi hört av yngste. Nej, det har vi inte. Hon funderade om hon skulle skicka ett sms. Jag avrådde.
Fast helt d v är det inte – jag fattar inte varifrån all tvätt kommit. Men jag vet vart den ska. Och vem som ska göra det.