blev det i dag. Det var oerhört skönt med sovmorgon, tyckte jag. Men när jag skulle hämta maken till gröten blev det lite kaos. Han hade sovit dåligt, vaknat och inte kunnat somna om. Det är väldigt ovanligt. Och när vi kom ner till frukosten slog det till med diverse knepigheter. Saker hade fallit ur minnet, ‘nej, det har du aldrig sagt’ – ‘jo, det har jag – tre gånger minst’ – mycket konstigt blev det. Det snurrar igång mig förstås. Hur kommer det att vara den gången han blir riktigt dålig, hur ska jag göra då, vad är alternativen. Väldigt mycket stormar igenom mitt huvud. Jag vill vara förberedd på det mesta och kunna behålla ett yttre lugn. Mitt eget kaotiska inre måste stå tillbaka. Och jag förstod inte riktigt hur jag skulle klara dagen, så illa var det. Och så ringde Jansson och bromsade upp alltihop.
Att maken nyss ville ha sin fjärde aprikoskaka kan jag ta med fattning då, när dagen gav mig så mycket.
Bara titta på de steg vi tar nu. Nu skiner solen, nu går livet vidare, en stund till. Nu.