Alldeles nyss var maken en ung man i en three-piece-suit, grå med vinröda ränder, blå skjorta, vinröd slips med vita prickar, vinröda strumpor, svarta hängslen med vita elefanter under västen. Och de blåaste ögon någon kunde föreställa sig, som såg på mig med glädje och kärlek. Alldeles nyss.
Och nu sitter jag och läser en bok han aldrig kommer att se, Wijkmarks bok om tre män på en terminalklinik, döden och döendet. De vårdande sjuksystrarna. Och jag undrar vem som kommer att sitta vid hans säng. Jag, om jag lever själv. På rehabkliniken älskade han syster Agnes med de vackra ögonen, hon som lät honom läsa på kvällen om han ville. Hon som skulle bli barnmorska. Lyckliga barn och mödrar som fick hjälp av henne. Agnes, som jag alltid tänkte på som Agnese eller Agniezka, hon var inte född i Sverige. Så mycket oväntad godhet det finns.