Dvs maken kliver ur garderoben. Innan han blev sjuk tillbringades mycket tid med telefonluren tryckt mot örat. Andra ringde honom stup i ett, och han ringde mycket själv. Inte minst hans ovana att ta alla samtal i köket när familjen åt och att aldrig ALDRIG säga ‘jag ska bara byta telefon’ gjorde många middagar till rätt besynnerliga upplevelser. Men nu har han då och då ringt upp svärmor på hennes taffliga telefon, ofta ur funktion. Men i dag fick han en alldeles egen idé – ‘kan du inte skriva upp de äldre barnens telefonnr på en lapp åt mig, så jag kan pröva att ringa dom också?’ sa han. Jo rå, visst. Och nu har han ringt döttrarna två gånger var. Väldigt uppiggad blev han. Jag vet inte hur dom blev. Det är klart att dom blev glada och jag hoppas han kommer att lägga PÅ luren också. Inte alltid – jag kollar så fort jag kommer innanför dörren.