Dvs maken kliver ur garderoben. Innan han blev sjuk tillbringades mycket tid med telefonluren tryckt mot örat. Andra ringde honom stup i ett, och han ringde mycket själv. Inte minst hans ovana att ta alla samtal i köket när familjen åt och att aldrig ALDRIG säga ‘jag ska bara byta telefon’ gjorde många middagar till rätt besynnerliga upplevelser. Men nu har han då och då ringt upp svärmor på hennes taffliga telefon, ofta ur funktion. Men i dag fick han en alldeles egen idé – ‘kan du inte skriva upp de äldre barnens telefonnr på en lapp åt mig, så jag kan pröva att ringa dom också?’ sa han. Jo rå, visst. Och nu har han ringt döttrarna två gånger var. Väldigt uppiggad blev han. Jag vet inte hur dom blev. Det är klart att dom blev glada och jag hoppas han kommer att lägga PÅ luren också. Inte alltid – jag kollar så fort jag kommer innanför dörren.
mars 31, 2009
mars 31, 2009 at 11:38 e m
Ja, du har MYCKET att tänka på!! Så är det här också—ibland! Då blir jag jättenervös. Ett par ggr har jag fått ringa grannen och be henne gå över och kolla.
april 1, 2009 at 12:11 f m
Eva – ibland blir det så. Och jag tjatar några gånger om dan.
april 1, 2009 at 12:44 f m
Ett ord betyder så mycket! 🙂 – Och å andra sidan är en pålagd lur väldigt bra att ha!
Tisdagsfrid önskar jag dig, Liljalill. Klockan är en miljard – och jag har fått för mig att arbeta hemma i morgon. Vilket brukar innebära… tja, allt utom arbete. Disciplinen… disciplinen…
Den fattas mig!
Tisdagsfrid, Liljalill
april 1, 2009 at 8:36 f m
Nica – *brett leende* önskar dig arbetsdisciplin då! Det är hemskt lätt att resa sig från jobbet och ta en runda och se annat som kunde göras…I know, been there. Fast i går var det en man som påtalade för mig att eftersom jag inte hunnit det just han önskade, så borde jag jobba övertid då. Hah! Dels gör jag det – dels förklarade jag för honom att jag inte var beredd att diskutera mina personliga förhållanden med honom. Det finns så många krav, en del orimliga. En bra onsdag till dig!
april 1, 2009 at 12:41 e m
men vad kul att han kunde ringa dem! 😀
Jag ska hålla tummarna för att han kommer ihåg att lägga på luren de flesta ånger. 😉
Vad sa döttrarna då? Blev de överraskade?
april 1, 2009 at 4:57 e m
Karin – jag vet inte om dom blev mest överraskade första eller andra gången, om man säger så!