Många här är ju mycket yngre än jag, så i dag önskar jag att detta blir löst tills ni är i min och makens situation. För statistiken visar att rätt många hamnar som vi. Jag önskar dels att sjukvården/vården ö h t kunde ge bättre information när någon är långvarit och allvarligt sjuk. Att man kunde berätta om följdsjukdomar, medicinbiverkningar, hur tät kontakt man bör ha med vård för provtagningar etc. Att man kunde ha meningsfull och motiverad rehab/gymnastik för att stärka muskler och hindra dem från att förtvina med jämna tidsintervaller. Att avlastning fanns som meningsfull tid för den sjuke, något att inte frukta, något att se fram emot, kanske 3-4 dagar i månaden då man fick stimulans på olika plan, och inte som nu sätts in på en överbefolkad avdelning med ganska senila, rätt gamla personer. Och att anhöriga kunde ha tryggheten att veta att detta vore bra ordnat, inte som nu för mig – jag kan inte insistera på att han ska komma nånstans där han skulle bli sämre och troligen drabbas av depression. Hur skulle det hjälpa någon av oss? Jag önskar att ni i en framtid kan få avbrott – positiva dagar för alla inblandade. Att dom som beslutar om detta kunde förstå vilken kamp de inblandade har. Och sorgen. Och i dag har den hjälp som var terapin försvunnit. I mörkret står Herren bredvid mig, men i djupt mörker är synfältet begränsat.