Många här är ju mycket yngre än jag, så i dag önskar jag att detta blir löst tills ni är i min och makens situation. För statistiken visar att rätt många hamnar som vi. Jag önskar dels att sjukvården/vården ö h t kunde ge bättre information när någon är långvarit och allvarligt sjuk. Att man kunde berätta om följdsjukdomar, medicinbiverkningar, hur tät kontakt man bör ha med vård för provtagningar etc. Att man kunde ha meningsfull och motiverad rehab/gymnastik för att stärka muskler och hindra dem från att förtvina med jämna tidsintervaller. Att avlastning fanns som meningsfull tid för den sjuke, något att inte frukta, något att se fram emot, kanske 3-4 dagar i månaden då man fick stimulans på olika plan, och inte som nu sätts in på en överbefolkad avdelning med ganska senila, rätt gamla personer. Och att anhöriga kunde ha tryggheten att veta att detta vore bra ordnat, inte som nu för mig – jag kan inte insistera på att han ska komma nånstans där han skulle bli sämre och troligen drabbas av depression. Hur skulle det hjälpa någon av oss? Jag önskar att ni i en framtid kan få avbrott – positiva dagar för alla inblandade. Att dom som beslutar om detta kunde förstå vilken kamp de inblandade har. Och sorgen. Och i dag har den hjälp som var terapin försvunnit. I mörkret står Herren bredvid mig, men i djupt mörker är synfältet begränsat.
mars 30, 2009
Önskan
Posted by tigerliljan under Ur ett trött huvud | Etiketter: bättre i framtiden |[12] Comments
mars 31, 2009 at 8:32 f m
Jag är äldre än du men har inte den livssituationen som du har.
Jag har en annan som lämnar mycket kvar att önska.
Jag skriver under på det som du beskriver att du vill ha framtiden.
Shit – hur kunde det bli så här?
mars 31, 2009 at 11:29 f m
Mmm jag funderar också.. Hur kunde det bli såhär.. När slutade vi se individer? När försvann respekten för brukarens egna kunskaper och önskningar? När slutade hälsan vara i fokus? Det forskas så mycket på olika vårdmetoder/terapier/behandlingar, men vad spelar det för roll om dom i alla fall aldrig når ut till dom som behöver dom? Helt galet..
mars 31, 2009 at 12:26 e m
Ninni – ja hur kunde det bli så? Att det är stor brist på vanligt förnuft? Att det är självklart att hänvisa till ‘bestämmelser’. Jag tycker att dom som möter så många där behov och verklighet kolliderar borde kunna säga ifrån uppåt. Jag ser ju min bit och en del andra som inte heller mår bra, men någon borde ha ett helhetstänk. Hur skulle man själv vilja ha det.
Hanna – det sipprar väldigt långsamt neråt. Att göra som man alltid gjort är en sorts trygghet, men arbetsglädjen skulle kanske öka om man förändrade en del. Det hoppas jag på för personalens skull.
mars 31, 2009 at 2:08 e m
Det som är hemskt är att det är bara pengar som styr numera oavsett vad man säger och när pengar styr så kommer aldrig individen att komma i centrum, det är min övertygelse. Det är egentligen hemskt hur vården ser ut och hur man tror att man ska kunna spara mera pengar på den. Håller med dig om att avlastning ska vara bra för den som ska vara där och det ska kännas rätt för den som får avlastning att lämna sin anhörige, annars är det meningslöst med avlastning.
mars 31, 2009 at 2:15 e m
Du sa det som behövde sägas och jag skriver under. Besök?
mars 31, 2009 at 3:30 e m
Får jeg henvise til en veeeeeeeldig engasjert gjeng…Google på Livsglede for eldre. Det er studenter som er forebilder for andre det!
mars 31, 2009 at 3:31 e m
…ikke for at jeg mener at alt bør foregå privat da. Men jeg trur ikke at alt håp er borte jeg, når jeg ser sånt…
mars 31, 2009 at 6:14 e m
Kaiza – helt rätt, individen i centrum finns inte i dag. Enstaka gånger, visst, men inte i systemet. Tyvärr.
Hosanna – OK.
Aggie – jag ska titta. Och jag har träffat många med stort hjärta, men många slits ner i stora organisationer, och det är sorgligt.
mars 31, 2009 at 6:14 e m
Känner med dig. Hoppas för dig. Och tycker att det här borde vara en fullständig självklarhet i dagens samhälle.
Kram
mars 31, 2009 at 6:15 e m
Nica – jag trodde att det var självklarheter tills jag kom i kontakt med den brutala verkligheten…tack!
mars 31, 2009 at 11:48 e m
Jag fattar ändå inte eran kommun. Nu har vi fått städhjälp från 2 håll!!! Från det privata (där vi får dra av 50%) får vi städning imorgon 2 tim. Alltid något. I övermorgon kommer kommunen 2 tim. Priset blir billigare med det privata, så jag testar. Kommunens repr talade rappt om att det gällde dammsugning (inte damsugning, som makens broder fick sig beviljat) och dammning, punkt slut! –sköter de sig inte blir det den privata i forts.
april 1, 2009 at 12:08 f m
Eva – det är bara att hoppas det blir bra, på ena eller andra sättet. Damsugning *tankfullt* man kunde kanske höra sig för…