är åtminstone en nära släkting, den saken är klar. Jag sitter och puttrar lite svagt just nu. Iofs har jag sovit hela em på soffan och så väcktes jag av telefonen. ‘Private’ i fönstret. Kan vara Äldsta, så jag andades glatt in. Nä, det var en mansröst som frågade efter maken. Nu råkar det vara så att maken alltid varit väluppfostrad och sjukligt social. Fast numer med tillägget att han kan säga till mig ‘varför släpper du fram en så hopplös människa?’ Och denne ‘anonyme’ ringde när vi hade gäst för ett par dagar sen. Då sa jag det.
OK – i dag frågade jag också efter hans ärende – och han hänvisar, precis som förra gången till att han känner maken från ett särskilt sammanhang (som står mig så nära att jag bara blir ännu mer irrterad) – han säger alltså aldrig vad han heter och han pratar alltså lätt i två timmar utan problem. Så den här gången sa jag kort ‘ja, men han behöver vila ganska snart, var så god’ och räckte över luren med den rätt högljudda kommentaren ‘det är XX’.
Jag vakande ju iaf.