Livet är randigt, precis som tigerns päls. Svarta ränder och gyllengula. Stor smärta och tomhet i ena randen och gyllengul tacksamhet i andra. Ett gott och glatt besök under eftermiddagen, vänliga ord och tankar, kaffe och förfärande brist på det hembakta området. Numer är jag så avslappnad inför mina tomma skåp. Vaddå – konsum på gångavstånd funkar. Också i hällregn. Det viktiga är mötet, inte nödvändigvis omramningen. Och jag försöker på allvar att göra upp med ambitioner att ständigt på livets alla områden ligga ett steg före. Man kan inte plåga sig hur länge som helst, eller rättare – jag kan inte. Det får gå det också. Att acceptera mina brister tar emot, men hallå – jag får påminna mig om att detta enda liv slutar inte med att jag är utvilad, men att tömma ut alla resurser är dumt, bara dumt. Det hjälper ingen.