Hosanna tar upp mobbning och vuxenvärldens tama/obefintliga reaktion. Jag är inte förvånad. OBS jag är helt medveten om att det finns många som gör ett fantastiskt jobb, men det finns också andra som inte hör och inte ser, och då hjälper inga mobbningsplaner i världen. För det händer ju inte hos oss, och offret kanske är lite konstig och får skylla sig lite själv. Lite får man tåla.
När jag gick i femman för mycket länge sen mobbades jag rätt rejält. Att min underbare lärare aldrig såg och aldrig hjälpte, kunde jag då tycka var jobbigt. Numer förstår jag att eftersom hans familj umgicks med en av mobbarnas familjer, så ville han väl inte. Men det året var tungt. Det var en liten B2 skola, så liten att vi var 11 elever.
Så småningom var jag ordförande i skolstyrelsen och när man diskuterade att ev lägga ner skolor, så sa alltid motståndarna att det är ju så mycket bättre arbetsmiljö i små skolor, lugnt och fint och ingen mobbning. Jag sa bara att jag inte riktigt trodde det. Om jag sagt att jag själv visste att det var en fet lögn, så hade dom ju bara sagt att det var ju långt borta, och här hos oss är vi fina människor. Man ser det man vill, och barn hamnar i kläm. Att ta ansvar är livsviktigt.
Och en gång, en enda gång, lade jag mig i tjänstefördelningen under tiden i sk styrelsen (preskriberat nu) – äldste sonen slapp få en lärare som jag visste såg genom fingrarna med mobbning.