Små sår är just små, men aj, aj, AJ. Tisdag kväll är medicinfördelningskväll. Jag sitter med dosetten och alla askar och burkar. Burken Simvastatin är tom. Ny burk ska öppnas. Den har innerförsegling med ring att lyfta, så att tabletterna ska vara knapriga och fräscha, antar jag. Jag drar i ringen. Den vill inte. Jag drar ännu mer och tänker ‘om den går av, vad gör jag då?’ – men den går inte av – däremot böjs min högra pekfingernagel bakåt, mycket. Det blöder under kanten nu. Det gör väldigt mycket mer ont än man kan tro. Bultar. Och det kommer väl att vara obekvämt ett bra tag misstänker jag. Jag hade ett färgstarkt tankeliv, det kan jag säga. Jag önskade uppfinnaren av förpackningen väldigt långt bort. AJ igen. Och jag vet, hur löjligt som helst.